Min hustru kom upp och blev konvalescent, hon gick åter uppe ibland oss, och hon hade icke tanke för annat än att göra oss andra lyckliga och själv känna, hur vi gladdes över, att hon åter tillhörde livet.
Ack, dessa korta veckor, under vilka ingen mer än vi sågo henne, hur minns jag dem icke nu! Och hur lyckades de icke att få mig att glömma allt som varit! Emot deras stumma lycka var all oro och sorg, som vi förut upplevat, för intet att räkna. Allt, som sades, har jag skrivit i mitt minne och gömt. Det, som icke sades, och som var större, än vad livet eljest ger, slumrar i min själ, givande mig grundtonen till det liv, vilket jag eljest aldrig skulle kunnat leva. Dessa dagar, vilka nu kommo, plånade ut allt som funnits inom mig av oro, tvivel och misstro. Ty jag hade misstrott henne, misstrott hennes kärlek, därför att hon icke ville låta sig föras från döden till livet för att leva med mig.
Nu var hela hennes motstånd borta. Jag kände det i varje ögonblick jag satt vid hennes sida, i varje ord hon talade till mig. Det var, som om sjukdomen gjort rent hus inom henne, och som om hon kommit åter, renad och luttrad genom den. Hela hennes personlighet vände tillbaka, och i timmar kunde jag sitta och njuta av hennes -- ansikte, därför att det var detsamma som förr.
»Minns du, när jag sade till dig, att vi skulle skiljas?» sade hon en dag.
Jag måste tänka efter för att kunna erinra mig, att hon någonsin sagt det. Och när äntligen minnet vaknade, sade jag henne, att jag glömt hennes ord, som man glömmer en febersjuks.
»Jag menade, vad jag sade», fortfor hon ivrigt. »Jag tyckte det var något du ville tvinga mig till. Och så tyckte jag det var så synd om dig. Du har haft det så svårt, mycket, mycket värre än jag. Men du ska veta också, att jag har varit så sjuk också, mycket för sjuk för att jag skulle kunna tänka på något annat än mig själv. Å, det är, som om jag hade vaknat upp igen!»
Hon tog sig om huvudet med en underlig åtbörd av på en gång oro och lycka. Och hon tillade:
»Men när jag dör en gång, då ska du gå i Svens byrå. Där överst ligger ett brev från mig. Men du får aldrig läsa det förrän då. Ty jag vet ändå, att jag dör snart, och när jag dör, kommer jag att dö alldeles som Sven.»
Hur ofta hade jag icke hört henne tala sådana ord, och hur ofta hade de icke kommit mig att rysa in i min innersta själ! Nu gingo de mig förbi, som om de aldrig hade varit uttalade. Jag uppfattade dem som de sista dyningarna efter stormen, som de sista lätta efterdyningarna, då havet varit i uppror. Jag log i segervisshet, att jag vunnit henne åter, och i det jag vände hennes ansikte mot mitt, såg jag henne in i ögonen och sade:
»Men nu vill du ju leva?»
»Ja», sade hon. »Jag vill leva för dig och för gossarna och för att aldrig glömma Sven.»
Den dagen gick hon vid min arm ute på sandgången utanför villan. Hennes steg voro trötta och osäkra, och hon vilade tungt på min arm. Men vi voro nöjda som två barn, och hon skrattade åt sig själv, därför att hennes gång var så osäker, att hennes ben ville vika sig under henne när hon gick, skrattade med ett litet sjukt, men innerligt lyckligt skratt, som gjorde mig glad att få stödja henne.
»Vad jag är lycklig nu igen, Georg», sade hon, när vi åter gingo in. »Och du ska också bliva det.»
Så förde jag henne uppför trappan. Men innan hon gick in till sig, måste hon först se gossarnes rum. Där stod hon länge med mig och såg på alltsammans, som om det blivit nytt för henne, under den tid hon legat sjuk.
»De ha nog också haft det mycket svårt»? sade hon. »Jag har ju ingenting orkat. Men nu ska jag bli bättre.»
Sköterskan hjälpte henne i säng, och när gossarne kommit hem från lekplatsen, ropade hon på dem med sin lilla tunna röst, så olik hennes förra djupa och fylliga, för att de skulle få komma in och berätta, vad de hade gjort ute, och vad de roat sig med. Det gjorde de också så grundligt, att jag mer än en gång försökte att avbryta dem. Men hon hindrade mig alltid. Och medan de talade i munnen på varandra, låg hon hela tiden och såg på deras ansikten och hörde på deras ord, som om hon behövt tid på sig för att förstå, att vad hon nu upplevde, var verklighet och icke en villa. Därpå lät hon dem komma fram till sig och kyssa henne till god natt.
»Nu blir jag snart frisk», sade hon. »Och när det blir sommar, skaffar pappa oss ett ställe i skärgården. Jag behöver inte se det eller veta var det är. Ty han får det alltid så bra för oss alla.»
Med ett litet lyckligt leende slöt hon ögonen och lade sig till
rätta i bädden för att somna. Men när jag följt gossarna in, tog jag
på mig min kappa och gick ensam fram och åter samma sandgång, där min
hustru och jag nyss hade gått. Det var en lugn och klar vårafton med
nattfrost i faggorna.
