att man skulle döda Gulliver; meß kejsaren, som erfarit hans högsinnade uppförande mot de förvägna, som skjutit på honom, ville för ingen del gå in härpå, utan fogade tvärtom de bästa anstalter till sin gästs ordentliga förplägning och beqvämlighet. Ses hundrade Lilliputer uppslogo ett litet läger i närheten af hans tempelboning, för att vara till hans tjenst. Trehundrade skräddare fingo befallning att förfärdiga honom en klädning efter lilliputisk snitt, och hästarne i det kejserliga stallet fördes hvar dag förbi honom, för att vänja dem vid åsynen af honom. Emellertid hade Gulliver så der temligen lärt landets språk. Det första bruk, han gjorde deraf, var, att han bad kejsaren om sin frihet. Denna beviljades honom slutligen, likväl endast under det vilkor, att han skulle edeligen förpiigta sig att hälla en formlig traktat, som skulle upprättas med honom, och att han skulle låta visitera sig på hela kroppen. Det sednare utfördes af en för sådant ändamål nedsatt kommission, hvilken med dess sekreterare kom, för att med den störste noggrannhet uppteckna allt, hvad den fann. Gulliver hjelpte sjelf till, och de visade hvarandra ömsesidigt den största vänskaplighet. Hans näsduk var så stor, att den kunde tjena till