VI.

Gullivers goda uppföraode gjorde honom snart älskad af alla, både unga och gamla. Ofta lade han sig ned på jorden, för att bättre kunna språka med sina nya landsmän, och han lät då barnen dansa omkring på sig, och stundom fingo de till och med tillåtelse att leka kurra gömma i hans hår. Också djuren vandes vid åsynen af honom, de kejserliga beridare och stallmästarne läto hästarne springa öfver hans flata hand, och en af dem visade till och med så mycken tilltagsenhet, att han satte öfver hans fot. Emellertid fick man i hufvudstaden underrättelse om, att man på det ställe, der den fruktansvärda jätten blifvit funnen, upptäckt ett slags stor persedel; ingen visste hvar det var. Gulliver gissade straxt, att det måtte vara hans hatt, som han tappat i den trakten: han bad dem derföre att bringa den till honom, men ingen vagn var stor nog att rymma den. Lilliputerne förstodo likväl att hjelpa sig, de borrade två hål i brättena, drogo ett stort tåg igenom dem, och sålunda bortdrogs denna väldiga persedel af fem hästar. Oaktadt hatten nu hade lidit mycket genom