Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 1. En blick in i framtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
— Nu först tycktes Hildur Liljefeldt ha hämtat sig från
öfverraskningen.
Ångestfullt yttrar hon i mildt förebrående ton:
— O, min Gud! . . . Ragnar, hvad gör du, hvad . . . hvad
har du gjort?
— Min hjärtevän, är du ond på mig, för det jag genom en
kyss från dina rosenläppar höll mig skadeslös för den långa, ack,
så smärtsamma försakelsen!
— Jag ... Ack . . . Ragnar, min Ragnar! stammar hon,
och tårar börjar flöda från hennes milda, själfulla ögon. O, om du
visste, hur kär jag har dig? Du skulle då kunna göra dig en
föreställning om, hvilken smärta jag just nu i denna afgörande stund
känner.
En tung suck undslipper hennes läppar. Instinktlikt, liksom
sökte hon skydd, gömmer hon sitt ansikte vid hans bröst.
— Hildur, hvad i Guds namn ska’ detta betyda? frågar den
unge mannen ängsligt. Hur är det fatt? Hvarför gråter du? Har
någon olycka händt dig? Tala, tala, min dyraste vän! Du vet ju
att jag vigt min egendom, mitt blod, mitt hela lif åt din lycka.
Då sliter sig Hildur plötsligt ur Ragnars henne innerligt
omslutande armar.
— Ragnar, o, min Ragnar, nästan hon skriker till af smärta,
i det hon räcker honom den hvita rosen, här — se här, det är din
sorgliga, bittra lott. Ett olyckssaligt öde skiljer oss för evigt. Vi
måste försaka vår kärlek, med tårar försaka, om också hjärtat
därvid brister.
— Aldrig, Hildur! aldrig! utropar den unge mannen eldigt
och energiskt. Att afstå frän dig, från din kärlek, det vore för mig
ingenting annat än att långsamt men säkert gå döden till mötas.
Lefva utan dig, det kan jag inte- Du måste, ju förr desto bättre,
bli min rara, trogna, älskade lilla hustru.
Leende under tårar ruskar Hildur på sitt i rika lockar
måleriskt inramade hufvud.
— Ja, suckar hon, det var min sällaste dröm att en gång i
hängifven och evig trohet blifva din. Men olycka öfver all olycka,
ödets makter ha sammansvurit sig mot oss . . .
— Och jag upptar modigt striden mot de fiendtliga makter,
som söka hindra förverkligandet af vår sälla dröm. Säg, min älsk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
