Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 5. En oväntad vändning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
— Ser du, sade den obekante, nyss knäböjde vid dina fötter
en stackars förtviflad kvinna och tiggde dig om förbarmande, utan
att du lyssnade till hennes bevekande böner. Ditt lif är nu i mitt
våld. Du kräfde hennes ädla lif. Guds förbannelse komme öfver
dig! Måtte din hustru bedraga dig, ditt eget barn bli fadermördare,
dina bästa vänner förråda dig! Ostadig och flyktig skall du likt
Kain, som en förbannad irra kring världen. Din älskarinna skall i
den välustiga omfamningen förgifta dig med ett smygande gift, som
för hela lifvet trycker äktenskapsbrottets stämpel på ditt anlete, om
du bara en enda ging till vågar bedraga din högsinta hustru. Du
känner mig, men å andra sidan känner du mig icke alls. Du
känner mig endast så till vida, att d i vet, att jag när som helst äger
makt att krossa dig. Ransaka dig själf! Där står din stackars
bedragna hustru. Fall på knä för henne; bed henne om tillgift för
den henne tillfogade himmelsskriande oförrätten, och i morgon eller
i nödfall precis när som lielst skall jag liomma igen för att med
egna ögon och öron förvissa mig om uppriktigheten af din ånger
och bättring.
Efter dessa ord närmade sig främlingen hastigt grefvinnan,
hvars fina, af sinnesrörelse darrande hand, lian fattade och
vördnadsfullt några gånger förde till sina läppar.
— Frukta ingenting, fru grefvinna! sade lian därpå. Jag
vakar öfver ert öde, öfver er lycka äfven om ni icke på åratal skulle
återse mig. Mina ögon äro öfverallt, och jag hör allt. Himlen
välsigne er och gifve, att er mans onda sinne för alltid måtte vara
brutet, och att ni från och med denna stund måtte få glädja er åt
den lycka, som ni i så rikt mått förtjänar.
Främlingen gjorde med handen några hemlighetsfulla t eken
i luften och lämnade sedan, liksom varnande utsträckande högra
handen mot den på golfvet knäböjande grefven, rummet med fasta
säkra steg.
Grefven stirrade efter den bortgående så ängsligt, som vore
denne ett med öfvernaturliga krafter utrustadt väsen.
•— Lilly, klagade han, när dörren slutit sig efter främlingen,
Lilly, jag — känner honom inte.
Lika kvalfullt som en döendes skri kommo dessa ord öfver
hans bleka, skälfvande läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
