Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 23. Häktad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
hustru. Nu är jag beredd att som fånge följa er. Det är ju bara
den gamla historien: de små tjufvarna hänger man, de stora låter
man löpa.
— Wilhelm! Gud vare med dig!
— Pappa? Pappa!
Så ropade samtidigt i hjärtslitande ton hustrun och barnet.
— Farväl! Gud vare med er! svarade mannen. Jag är
oskyldig. Tänken ingenting dåligt om mig! Gud ßkall ej öfvergifva er.
För länsmannen ska’ jag tala om, hvarför jag sprungit omkring i
skogen, men dumma drängar och dito bönder skrifver man inte
sådant på näsan.
Han följde nu lugnt fjärdingsmannen och en af drängarna.
Den andre drängen stannade kvar i stugan och likaså Folke
Wallmark, hvilken varit vittne till denna scen.
Den förre uppmanade nu hustru Mattsson att ta fram
mannens bössa.
— Ni har hört, att er man påstår sig vara oskyldig, och
vore han det, så skulle jag vara den siste, som ville stämpla
honom såsom förbrytare. Tag fram bössan, så att jag får se, om
han med den skjutit skarpt i natt! Vore inte det fallet och kunde
han bevisa, att han ej haft någon bössa med sig, så skulle han ju
strax åter bli försatt på fri fot.
Den tilltalade brydde sig ej om att efterkomma
uppmaningen.
Då började drängen själf leta med det resultat, att han under
en lös golftilja ute i förstugan fann en bössa jämte ett paket skarpa
patroner.
Han kom segerglad åter in i rummet och höll bösspipan så
mot ljuset, att han kunde se genom loppet.
— Han har skjutit. Jag kan svära på, att han i natt skjutit
skarpt, sade han.
Hustru Mattsson sjönk stönande ned på en stol.
— O min Gud! hviskade hon. Jag vet om ingenting.
Drängen lämnade strax därpå stugan, medtagande vapnet och
ammunitionen.
Då steg Folke fram till kvinnan.
— Var inte så alldeles tröstlös, fru Mattsson! sade han mildt
och vänligt. Jag är visserligen för er en främling, men om Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
