Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 31. Smärtsam öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
Hon kände ett oafvisligt behof af att åtminstone få andas
frisk luft.
Sedan hon öfvertygat sig om, att grefvinnan Lilly sof lugnt,
smög hon sig så ljudlöst som möjligt ut ur stugan.
Då föreföll det henne, som hade hon hört ett kort skratt.
Alldeles riktigt!
Hon hade icke misstagit sig.
Skrattet upprepades.
En man fanns i närheten, så mycket visste hon nu, ty skrattet,,
som hon hört, hade varit en mans.
Dödligt förskräckt och fruktande det värsta sjönk hon ned
på en sittbänk invid ytterdörren.
Men trots sin ångest och upprörda sinnesstämning lyssnade
hon med återhållen andedräkt åt det håll, hvarifrån skrattet hörts,
och där hon nu äfven hörde ljudet af steg, som långsamt
aflägsnade sig.
Då, midt i sin största förtviflan, fick Greta igen sitt mod och
sin beslutsamhet.
— Det må ske! Det måste ske, hviskade hon. Kanske var
det en Guds skickelse, att jag just nu kände ett trängande behof
at att gå ut för att hämta frisk luft. Ja, ja, jag måste våga det för
min frus säkerhet. Jag måste se, hvem denne person är, och jag
måste söka få reda på, af hvad orsak han på ett så misstänkt sätt
smyger omkring här. Herre Gud! När allt kommer omkring, är
det kanske rent af grefven eller den nedrige John, hvilka bara
vänta på ett gynsamt tillfälle för att . . .
Hon afslutade icke denna i den mest försiktigt hviskande ton
hållna monolog. Redan stod hon borta på den plats, där hon nyss
förut hört det allt annat än välklingande skrattet.
Hennes hand omslöt krampaktigt hårdt revolvern, hvilken Folke
kvarlämnat såsom ett vapen att af henne användas i yttersta nödfall.
Visserligen klappade hjärtat af rädd förväntan nästan hörbart
i hennes barm, och hennes fot ville endast motsträfvigt framåt, men
tanken på, att hon på så sätt i behaglig tid kunde rädda grefvinnan
Lilly ur någon hotande fara, förlänade henne mod att själf utsätta
sig för faran.
Hon smög så fort och ljudlöst efter mannen, som det var
henne möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
