Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 31. Smärtsam öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
— Hvem är här? skrek då grefven för andra gången.
— Jo, jag, ljöd nu svaret.
— Hvem är då du? Hvarför ger du inte något bestämdt svar?
Ska’ vi lösa din tunga med käppen?/
Nu stod grefven midt framför mannen, men tyvärr äfven i
nästan omedelbar närhet af den af ångest halft förgångna Greta.
Äfven John var med.
Grefven grep Kramer för bröstet och röt åt honom:
— Tala... säg, hvem är du? Hvad har du här i skogen
att göra?
— Vänta, du min gosse lille! hånade John. På dig ska’ vi
nog strax öppna munnen.
Med dessa ord gaf han Kramer ett käpprapp.
— Åh. dra’ nu... röt den slagne och körde till grefven, så
att denne så när ramlat öfver ända. Det ska’ du ha igen.
Blixtsnabbt ryckte han käppen från John, och innan denne
visste ordet af, hade han med hög ränta fått igen hvad han utdelat.
Grefven tycktes finna situationen betänklig, ty han sprang hastigt
några steg åt sidan.
— Men hvarför ska’ ni då slåss? sökte han lugna Kramer,
antagligen emedan han såg, att denne nu hade öfvertaget. Det kan
ju alltsammans uppgöras i allsköns lugn och i godo, tillade han så
jesuitiskt listigt.
Men då tumlade de båda stridande redan om på marken, och
det knappast på fem stegs afstånd från Greta.
— Förnuft... men så tag då ert förnuft till fånga! skrek
grefven, som endast hade ögon och öron för de stridande.
Hade han icke haft hela sin uppmärksamhet riktad på dem,
så måste han ovilkorligen trots det rådande mörkret ha observerat
Greta, alldenstund han stod helt nära henne.
— Släppen hvarandra! Låt bli att slåss! skrek han nu åter.
Då lyckades Kramer resa sig upp.
— Åh tusan, utbrast han, skenbart mycket öfverraskad, nu
känner jag igen er på rösten. Är ni inte samme herre,, som frågade
efter de båda fruntimren, som skulle ha gått vilse i skogen?
— Jo visst, svarade Adlerström hastigt. Det är just jag. —
Stopp nu; det är ju en gammal bekant till oss, hejdade han John.
— Är det samme en, som vi för en stund sedan träffade ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
