Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 34. Afskedsbrefvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
styrelse äfven för framtiden hellre lida än göra orätt. Undviken
såväl i mitt och mitt barns som ock i ert eget intresse hvarje
beröring och alla stridigheter med min man och hans
medbrotts-lingar! Jag vill ej, att äfven andra oskyldiga falla offer för dessa
människors gränslösa elakhet. Öfverlämnen mitt framtida öde i
Herrens hand, och åt honom hemställer äfven jag att blifva domare
mellan mig och grefven. Farväl, farväl! Kanske — för alltivl.
Jag är lycklig, för det jag nu kan skudda hemortens stoft af mina
fötter, och jag hoppas, att det skall lyckas mig att i fjärran finna
tröst och glömska. Glömmen icke hvad er stackars Lilly i afskedets
stund nödtvunget och så innerligt bedt er om! Behållen mig i
vänligt minne! Bsdjen för mig och mitt barn och våren tusen
gånger hjärtligt hälsade från er svårt profvade väninna
LILLY".
Knappast hade Hildur läst brefvet till slut, innan Folke
förtviflad sprang upp, och skyndade ut i det fria.
— Jag kommer igen, men först måste jag vara ensam en
stund för att kunna hämta mig, sade han till Hildur, då han lämnade
rummet.
Han stormade i väg bort till en liten skogsdunge, där han en
lång stund gick af och an utan rast eller ro.
— Förlorad! Förlorad! klagade han och vred i förtviflan
sina händer.
Han blygdes ej för de tårar, som han fällde, ty han kände
ju blott allt för väl, att han först riktigt måste gråta ut, om han
skulle kunna öfvervinna detta sina skönaste förhoppningars grusande
och tillkämpa sig kraft att modigt och undergifvet bära sitt hårda öde.
Ändtliden hade han blifvit något lugnare. Men detta lugn
hade han tillkämpat sig på bekostnad af ett beslut, som’ han
plötsligt fattat.
Af hvilken art detta beslut var, det skola vi snart få erfara.
När Folke kom tillbaka in i stugan och hörde, att Hildur
redan talat med hustru Mattsson om allt, som den senare behöfde
veta, yrkade han på ett nästan uppseendeväckande sätt på, att de
skulle anträda hemfärden till staden.
Han undvek att säga Hildur orsaken till denna sin stora brådska,
och fiickan tänkte icke vidare på hans något underliga beteende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
