Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 37. Ur regnet i takdroppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
Så var det äfven.
Han hade icke misstagit sig.
Mattsson hade helt tyst och försiktigt smugit sig allt närmare
betjänten, och först i det ögonblick, då han utstött en hvissling,
hade han börjat öppet förfölja honom.
Hvad den där hvisslingen hade att betyda, det visste
naturligtvis inte betjänten, och han hade verkligen heller ingen tid att
närmare tänka därpå.
Han begrep nu bara det, att han förföljdes af sin dödsfiende,
och att han ej hade annat val än att antingen inlåta sig i en strid
på lif och död med Mattsson eller söka sin räddning i flykten.
Han föredrog det senare, ty han kände sig icke vuxen denne
handtaste rese.
Men snart skulle en ny, allt annat än angenäm öfverraskning
beredas honom.
Knappast hundra steg hade han sprungit, när en annan man,
som legat gömd bakom ett stenblock, sprang upp på endast några
få stegs afstånd från honom.
Vid åsynen af denne man utstötte han en grof ed och
försökte genast fly åt ett annat håll; men eftersom han hade stark fart
inne, kunde han icke fort nog vika åt sidan. Omedelbart därpå
grep honom mannen i kragen och svängde om med honom några
hvarf.
— Bravo, kamrat! Ni har gjort er sak bra. Håll nu bara den
kanaljen! Jag kommer strax, ropade långe Masse.
Den person, som gripit den öfverlistade John, slungade honom
nu med oemotståndlig kraft till marken och började genast
eftertryckligt bearbeta honom med en hasselkäpp. •
Redan om några ögonblick var äfven långe Masse framme.
Han och den andre förrymde fången hade fått klart för sig
eller misstänkte åtminstone på goda grunder, att det var John, som
störtat dem i olycka. Därför hade de varit så angelägna om att få
fatt i honom.
— Rätt så, kamrat! ropade Mattsson, i det han fasthöll och
tryckte ned John, hvilken slog omkring sig som en raserigalen
person. Spöa honom, så länge ni kan röra armen! fortfor han. Sedan
ska’ han äfven af mig få sin beskärda del. Just en sådan
välkomsthälsning är lämplig för den skurk, som störtat oss i olycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
