Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 61. Komplotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■707
Doktor Brummer småskrattade.
— Ja, ja, sade han, och till råga härpå har ni icke längre er
högra hand, John. Att företaga er något på egen hand, därtill fattas
er mod.
Grefven knöt hotande händerna. Det var dock icke doktorns
ord, som kommo honom att göra det.
— Vänta — åh, vänta bara! gnisslade han. Nu, du skurk,
nu är du igenkänd, och nu ska’ vi göra sluträkning med dig.
— Ni, herr grefve . . . skulle ni verkligen våga er på Tschang
Yao? frågade doktorn.
— Han skall och måste falla; ty han — han ensam är
skulden till alla mina motgångar. Han är min afsvurne fiende, och så
länge han inte är krossad, så länge jag inte satt knifven på hans
strupe, så länge kan jag ej få någon ro. Blotta tanken på honom
bereder mig de största kval, beröfvar mig sömnen och förlamar min
handlingskraft. Jag måste ha igen de papper, som han aftvingat
mig. — Ha, ha, ha! Och pängarna se’n — pängarna, som han
afpassade mig och gaf Lilly, äfven dem skall och måste han tvingas
att återbetala, och det med ränta och ränta på ränta.
— För tusan, herr grefve, det tycks bli. farliga saker utaf,
skrattade Brummer. Visserligen ser ni inte ut, som om ni vore den
man, som vågade sig på Tschang Yao för att sätta knifven på hans
strupe; men en smula allvar har ni nog ändå med er hotelse.
— Allvar ... om det är allvar? Åh, det är bittert, heligt
allvar, pustade grefven. O, hvad jag hatar honom! Ingen kan ens
göra sig en föreställning om, hur glödande jag hatar den bofven.
Allt skulle ha gått så lätt och fint, om inte han varit. Ingen lefvande
kristen skulle ha sagt smack. Jag skulle bara vilja veta hvad den
karlen egentligen hade för skäl att upphäfva sig till min hustrus
beskyddare. Han kände mig ju inte alls; åtminstone känner inte
jag honom, och min hustru kände honom då ännu mindre.
Åter igen smålog doktorn.
— Vet ni inte ens det, af hvad orsak han spelade öde, och
hvarför han antog sig er fru?
— Jag? Hur skulle jag kunna veta det, då jag ju inte alls
känner karlen?
— Nå, men jag har ju känt honom bra mycket mindre än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
