Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 69. Skeppsbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■829
Men han var en affärsman, som ej förr, än han obetingadt
måste, ville afträda sin vara till den andre mäktige konkurrenten,
i detta fall döden. Han till och med njöt af sina stackars
fångars kval.
Och liksom hade Lillys barn känt dödens hotande närhet och
insett den fara, i hvilken dess mor sväfvade, sträckte det sina små
späda armar mot henne och fäste liksom bönfallande sina
oskuldsfulla ögon på hennes sorgbundna ansikte.
— Mitt barn! — O Gud, tag dig an mitt stackars barn!
utropade Lilly, som var alldeles utom sig af smärta.
Den tanken, att detta unga lif redan skulle vara hemfallet
åt döden, skar som ett tveeggadt svärd genom det älskande
modershjärtat, hvilket irots allt icke ens i allra sista ögonblicket kunde
skilja sig från hoppet.
— Folke! Folke! fortfor hon. Skulle mitt barn bli räddadt,
så besvär jag dig vid din kärlek, hvilken jag tyvärr ej fick besvara,
antag dig mitt barn, som om det vore ditt eget kött och blod! Jag
måste dö, Folke, jag måste dö. O Gud, hvarför fick jag inte blifva
din — din hustru? Du skulle i kärlek ha burit mig på dina
händer, under det den där olycksalige mannen . . .
Rösten vägrade Lilly sin tjänst.
Hon förmådde icke tala vidare.
Hennes armar darrade.
Hon raglade.
Det svartnade för hennes ögon, och hon tappade barnet.
Greta såg det, skyndade hastigt till, uppfångade i behaglig tid
barnet i sina armar och föll sedan ned bredvid den halft
afsvimmade grefvinnan för att i nödfall bevara henne för faran att genom
de stötar, som fartyget erhöll, bli slungad omkring i hytten.
Men endast några ögonblick varade detta Lillys
svaghetstillstånd.
Fort reste hon sig åter upp.
— Gif mig igen barnet, Greta! bad hon.
— Låt vara, Lilly! invände vänligt den omtänksamma flickan.
Du kunde åter igen öfverväldigas af en sådan svaghet.
— Nej, nej, Greta. Svep bara först väl om barnet!
Då kom en bländande blixt, på hvilken följde ett hemskt
dånande åskslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
