Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 71. Räddade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■847
kunnat fly, då hon hoppades, att Greta och barnet kanske ändå
skulle kunna räddas.
Stormen hade aftagit i styrka och hafvet likaledes i någon
mån lugnat sig.
Men då inträffade det, som för grefvinnan Lilly under för
handen varande omständigheter var det rysligaste af allt, nämligen
natten. ’
Natten är ingen människas vän.
Här var den det för sitt barns lif bäfvande modershjärtats
argaste fiende.
Nu, då mörker insvepte haf och land, var det ju alldeles
omöjligt att se, om möjligen efteråt de kära personerna drefvo i
land.
Men icke endast i naturen rådde svart natt utan äfven i den
tröstlösa, sitt barn och sin bästa väninna beröfvade moderns hjärta.
Lilly hoppades nog ännu.
Som en drunknande griper efier ett halmstrå, så hakade hon
sig fast vid hoppet, att hon kanske ändå skulle återfinna de kära
personerna lefvande.
Men det kailt öfvervägande förståndet sade henne: finnas de
sökta icke bland de redan räddade, så får jag aldrig mera återse
dem lefvande.
Timtals kunde ju icke Greta med barnet drifva omkring på
hafvet utan att dö, utan att drunkna.
Och när den gamle juden i sällskap med Nikita och
sjöröfva-ren kom tillbaka, och när den senare medelade grefvinnan det lilla,
som han visste om Gretas öde, då skrek Lilly i öfvermåttet af sin
gränslösa smärta till så högt och klagande, att hon nästan
öfverröstade bruset och dånet från bränningarna. Men sedan sjönk hon
liksom träffad af blixten till marken och rörde sig ej mera.
Åh, så förskäckt juden då blef! Det såg nämligen ut, som
om grefvinnan fått slag och helt plötsligt aflidit.
Var det så månne?
Juden trodde det.
Han började hoppa, skrika och svära.
— Hon är död, hon har kolat af, och jag ensam får vidkännas
förlusten. Mina pängar . . . ack, ack, ack, mina pängar! Gif mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
