Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 112. Vedergällning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,1257
hvari hon bad honom bedja grefvinnan Lilly och alla dem, som hon
så grymt förfördelat, om förlåtelse.
Samtidigt skref hon till honom, att hon vore honom mycket
tacksam för hans ädelmod, men att hon sannolikt aldrig komme att
göra bruk af hans ädelmodiga erbjudande.
Bland annat skref hon dessa ord:
"Skulle du en gång stå invid min graf, förbanna då icke mitt
minne utan bed i stället för mig! Jag unnar dig din lycka och år
inte cnd på dig, ty jag vet ju så väl, att du skonat mig, så länge
det i din förmåga stått."
Den ånger, hvarom innehållet i Annas bref vittnade, gladde
uppriktigt Edvard.
Men hennes ord, att hon antagligen icke skulle komma i
tillfälle att göra bruk af hans ädelmodiga erbjudande, förstod han inte alls-
Han trodde, att hon blifvit sjuk, och gjorde sig på ort och
ställe underrättad om hennes befinnande.
Då [erhöll han det beskedet, att Anna visserligen vore mycket
nedtryckt och bruten, men att hon i öfrigt ej hade något kroppsligt
ondt att beklaga sig öfver.
Herr Rehn utverkade sig tillåtelse att ännu en gång få tala
med Anna i en polismans närvaro.
Hans ädelmodiga afsikt med detta besök var att söka intala
henne mod till af med undergifvenhet och värdighet foga sig i det
oundvikliga.
Anna blef i själfva verket mycket glad öfver att få återse
Edvard, och hon försäkrade vid detta tillfälle upprepade gånger, att, om
hon kunde göra det skedda ogjordt, hon med glädje skulle gifva sitt
lif därför.
Hon grät mycket och upprepade muntligen sin bön, att, om
Edvard en gång komme att stå vid hennes graf, han då måtte
uppsända en bön till den högste för hennes själs eviga välfärd.
Djupt rörd skildes herr Rehn från henne.
Han hade ju kommit till den öfvertygelsen, att Anna i sitt
straffvärda lättsinne låtit af sin omättliga lystnad efter njutning, glans
och prakt förleda sig till att beträda en till fördärfvet ledande bana.
Högmodet hade bringat henne på fall.
Detta var sista gången, som Edvard Rehn träffade och talade
med Anna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
