Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 113. Syndens lön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,1276
Under tiden hade den arme fången där inne hunnit skrika sig
hes utan att ha blifvit hörd af någon, som förbarmade sig öfver
honom i hans rysliga belägenhet.
Till dödsångesten sällade sig nu hungerskvalen.
Hvad han led, det låter sig kanske snarare tänkas än beskrifvas.
Den gamla kvinnan tog en fruktansvärd hämd på den, som
sköflat hennes lycka.
Men icke ens nu, sedan hon murat igen ingången till grottan,
aflägsnade hon sig.
Hon gick bara då och då ned i dalen för att vattna och fodra
hästarna.
Så snart det var gjordt, vände hon hvarje gång tillbaka upp
till grottan.’
Där vaktade hon troget och hörde den lefvande begrafnes rop,
böner och jämmer utan att låta sig bevekas. Till sist tyckte hon,
att det lät, som om grefven blifvit vansinnig.
Så småningom blefvo emellertid hans lifsyttringar allt svagare,
och då fyra dygn voro förgångna, kunde hon icke vidare uppfånga
något ljud inifrån grottan.
Men hon ville vara fullt säker på sin sak, därför höll hon vakt
vid ingången ytterligare ett dygn.
Då ändtligen lämnade hon grottan för att icke mer återvända
dit, smög sig ned i dalen och mumlade därvid:
— Döden försonar allt. Måtte nu äfven jag snart få lämna
denna ondskefulla värld! Jag vill nu bara bekänna, hur jag hämnats,
och sedan vill jag dö.
Hon löste hästarna, svingade sig upp på den ene, tog den andre
i ledband och red därifrån tillbaka till Triest.
Därifrån underrättade hon med få ord grefvinnan Lilly om,
hvad som händt.
Sedan afyttrade hon hästarna, lämnade åter staden och vände
tillbaka till sin hembygd för att där i eremitisk ensamhet bida
för-lossaren döden.
Lilly blef bestört vid underrättelsen om sin frånskilde makes
fasaväckande död. Men sedan hopknäppte hon sina händer och sade:
— Min nerre och min Gud, jag tackar dig, för det jag ändtligen
är fullständigt befriad från den ovärdige, så att jag med glädje kan
blicka in i framtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
