Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- IX. Krigets slut och Lincolns död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
IX
Krigets slut och Lincolns död
När Lincoln den 4 mars 1865 åkte
till kapitoliet i Washington, för att för
andra gången invigas till president,
intog en bataljon negersoldater en
framstående plats i processionen.
Detta visade, att förhållandena hade
blifvit ändrade. Lincoln själf var också
en förändrad man. Den 4 år förut
opröfvade och från många håll med
misstänksamma blickar betraktade
uppkomlingen framstod nu som en
pröfvad, erkänd och pålitlig ledare i
stormiga tider. Hans ansikte bar spår
af genomgångna svåra själsstrider.
Hvart han vände blicken, såg han i
lemlästade eller sjuka veteraner från
lasaretten vittnen om de framfarna
årens pröfningar. Ingen sammansvärjning
hade man denna gång kommit på
spåren. När en välkänd, men
excentrisk skådespelare vid namn John
Wilkes Booth försökte tränga sig fram
till presidentens plats, blef han af
polisen föst undan, men ingen fäste sig
vid denna händelse. Folket lyssnade
med andakt och rörelse till Lincolns
tal, hvilket liksom det han hållit 4 år
förut räknas till den amerikanska
talarkonsten mästerstycken. Några
utdrag må här återgifvas:
“Vid motsvarande tillfälle för 4 år
sedan tänkte alla med ängslan på ett
hotande inbördeskrig. Alla fasade för
det, alla sökte afvärja det. Medan
invigningstalet hölls på detta ställe,
ströko insurgentagenter omkring i
staden, sökande upplösa unionen. Båda
partierna afskydde krig, men det ena
ville anstifta krig hellre än att låta
nationen fortlefva, och det andra ville
antaga krig hellre än att låta den
förgås. Och kriget kom. En åttondedel
af hela befolkningen utgjordes af
negerslafvar, icke fördelade öfver hela
landet, utan alla boende i dess södra
trakter. Dessa slafvar utgjorde ett
säreget och mäktigt intresse. Alla
visste, att detta intresse på något sätt
var orsaken till kriget. — Intetdera
partiet väntade, att kriget skulle räcka
så länge, som det redan gjort. Begge
väntade en lättare seger och ett
mindre genomgripande och häpnadsväckande
resultat. Begge läsa samma
bibel och bedja till samma Gud, och
hvartdera partiet åkallar hans hjälp
mot det andra. Det kan synas eget,
att människor finnas, som våga bedja
en rättvis Gud hjälpa dem att förtjäna
sitt bröd från andra människors svett.
Men låt oss icke döma, på det vi icke
själfva må varda dömda. Bådaderas
böner kunde icke bli hörda, och
intetderas ha blifvit till fullo besvarade.
Den allsmäktige har sina egna planer.
— Hängifvet hoppas vi, ifrigt bedja
vi, att denna hemska krigsolycka må
snarligen taga slut. Likväl, om Gud
vill, att den skall fortfara, tills all den
rikedom, som samlats från slafvens
olönade 250-års-arbete, blifvit förintad,
och tills hvarje blodsdroppe, som
framkallats med slafpiskan, betalts med en
annan, som utpressats med svärdet,
såsom det yttrades för 3,000 år sedan,
måste det dock erkännas, att Herrens
domar äro sanna och rättvisa. Med
afvoghet mot ingen, med kärleksfullt
sinne mot alla, med ståndaktighet i det
rätta, så som Gud ger oss förmåga att
se det rätta, må vi fortfarande sträfva
att fullborda det verk vi påbörjat, att
förbinda nationens sår, draga försorg
om honom, som burit stridens börda,
och om hans änka och faderlösa barn;
att göra allt, hvarigenom en rättfärdig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:23:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lincolna/0045.html
