Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- X. Hur Lincolns minne hedrats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
X
Hur Lincolns minne hedrats
Djup och uppriktig var den sorg,
som grep nationen vid underrättelsen
om Lincolns död. En tryckande
beklämning låg öfver hela landet. I stad
och på landsbygd klämtade kyrkklockorna
sina sorgetoner. Starka karlar
brusto i gråt, när den mördade
presidentens namn nämdes. På söndagen
den 16 april 1865, som var påskdagen,
voro alla kyrkor klädda i svart.
Påsken firades med klagan och bedröfvelse
i st. f. med jubel. Jordfästningen
försiggick i Hvita huset den 19 april,
och sedan liket beskådats af öfver
50,000 människor i Washington, fördes
det på tåget till Springfield i Illinois,
hvarvid ungefär samma väg följdes,
som Lincoln färdats fyra år förut på
sin väg till Washington. I Philadelphia
ställdes frihetsklockan vid kistan; i
New York, Albany, Chicago m. fl.
platser gjordes uppehåll, och vid hvarje
småstation på vägen stod folket med
blottade hufvuden, när tåget susade
förbi. Äreportar voro resta öfver
banan och stora eldar tändes om
nätterna. När tåget den 3 maj, efter 12
dagars färd, ankom till Springfield, hade
omkring en million människor kastat
en sista blick på presidentens ännu
efter döden blida anletsdrag. Den 4
maj ägde begrafningen rum. I
likprocessionen gick Lincolns häst, “gamle
Bob", närmast efter likvagnen.
Lincoln nedlades vid sidan om sina förut
aflidna två söner, och öfver grafven
restes en ståtlig, nära 100 fot hög
minnesvård, till hvilken äfven tusentals
negrer bidrogo med en skärf af de
pänningar, som de tack vare Lincoln
kunnat förtjäna som fria arbetare. Bland
de sörjande, som följde honom till
grafven, saknades dock hans
styfmoder, hvilken var för gammal och svag
att kunna infinna sig vid begrafningen.
Sorgebetygelser ingingo från krönta
herskare, från samfund och från
enskilda i oräknelig mängd. Skalderna
strängade sina lyror till den aflidnes
ära, — Walt Whitman, Lowell, Bryant,
Stoddard, Whittier, Stedman, Bayard
Taylor, för att nämna några af de
yppersta. I förbigående kan anmärkas,
att Lowells kväde, skrifvet till
Harvard-universitetets minnesfest den 21
juli 1865, finnes i förträfflig, om ock
något fri, tolkning, verkställd af den
svensk-amerikanske författaren E. W.
Olson. Däri förekomma följande
tänkvärda rader:
“Hur skönt att åter se en verklig herde,
Som älskat folket blott, men icke makten,
Gå uti spetsen för en menighet,
Som villigt följer herdestafvens maning,
Ej piskas fram af borna herrars gissel,
Sitt folk han vann, ej genom yttre glans
Och herskarlater, blott med själens adel,
Förståndets skärpa och en viljekraft
Så fast, men böjlig som en härdad klinga.”
Såsom det kanske mest inspirerade
af de många amerikanska sorgekvädena
har i allmänhet Whitmans “Kapten,
min kapten!” varit ansedt. I svensk
dräkt skulle det kunna återgifvas, som
följer:
“Kapten, min kapten! Denna hemska färd är slut.
Vi vunnit, hvad vi sträfvat för; hvar storm vi ridit ut.
Vår hamn är när; det ringes där. Se glada mänskoskaror,
Beskådande vårt skepp, som stolt besegrat nöd och faror!
Men hjärta, o, mitt hjärta!
Se bloden droppar röd,
På däcket ligger min kapten,
Han ligger kall och död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:23:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lincolna/0052.html
