Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 38. Magnus Pontinus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskopar. 75
lätt hjärta, som P. så hastigt måste lämna de sina, ty hans hustru
väntade med hvar dag sin nedkomst. Om några minuter måste han
emellertid vara på skeppet, och etter lycklig förlossning reste hans
maka till honom i Preussen. Svärfadren rådde honom då, att hos
konungen söka Rumskulla pastorat, hvilket ådrog honom eu skarp
näpst af den myndige biskop Enander, hvilket Pontin i sin dagbok
erkände såsom rättvist och lofvade att aldrig mera söka någon be-
fordran. Han behöfde det icke heller. Som hofpredikant kom han på
Carl X Gustafs stat, följde honom till Göteborg, fick 100 rdr i nyårs-
gåfva af drottningen och 1660 den resterande lektorslönen, så att han
kunde betala sina skulder. Men året 1661, som skulle blifva hans
första lyckoår, blef hans största sorgeår. Först dog hans gamle fader;
hans barn och tjänstefolk lades på sjukbädden; hans maka insjuknade
till både kropp och själ, hårdt plågad af tvifvel. P. själf anklagades
hos öfverheten för sina predikningar, yngste sonen dog; därpå insjuk-
nade han själf, fick se sin hustru dö, och så låg hau där ensam med
två söner samt en dotter, som då var stum. Men ju tingre koiset
tryckte, desto kraftigare bad han, bad för sig och för andra korsdragare.
Han var också själf ett många böners barn. ”Han hörde ofta,” säger
han, ”siua föräldrar bedja så fromt till Gud, att han måtte bli eu
kristlig präst.” Modren kunde själf ej läsa men tålde ej att se gossen
lägga bort boken, ville ha stränga informatorer för honom och var mån
om ”att han ej skulle förlora sitt gudliga sinne samt bevaras för ung-
domens lustar”. Själf säger han om sig, att han hatade ”dryck, dans,
spel och stora sällskaper”. Underrättad om den så svårt hemsökte
mannens betryck, sände drottningen till honom sin munskänk Ambro-
sius och frågade, om han ville hafva Eskilstuna pastorat, då P. helt
enkelt svarade: ”Ja, om så befalles.” Drottningen skref då till biskopen
i Strängnäs. Svaret lydde: ”P. är välkommen.” Han reste då till
Eskilstuna, folket undfägnade honom väl, och då han kom igen, tackade
han drottningen, ”och det var första gång, jag talade med henne, då
jag i 6 år varit vid hofvet; ty jag sökte icke att hålla mig framme”.
Han utmärkte sig för sina allvarliga, kristliga predikningar. En
högförnäm samtida åhörare säger om en hans predikan, att ”hon var
admirabel, att alla människor måste bekänna, att där var något gudom-
ligt i den människan”; och en annan gång skref densamme: ”Jag kan
ej låta bli att tala om denne mäster Måns, ty hans predikningar likna
mig ständigt, så att, när jag hör honom en söndag, är jag viss, att jag
intet tänker på annat hela veckan”; och ännu en annan gång: ”Master
Måns_______ säger sanningen rent ut." Han hade da angripit duellen
och den sinnets förvildning, som gillade dylika bragder och t. o. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
