Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 45. Uno von Troil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskopar. 111
Enligt lians resejournal gick resan från Ystad till Stralsund, därpå
till Neu Brandenburg, Butzou, Bostock, Liibeck, Hamburg, Braun-
sehweig, Wolfenbiittel, Göttingen, Berlin, Sans-Souci och Potsdam, där
han sammanträffade med Gustaf III. Därifrån till Wittenberg, Leip-
zig, Halle, Meissen, Dresden, Jena, Weimar, Erfurt, Gotlia samt åter
till Göttingen, hvarefter resan fortsattes till Cassel, Mainz, Mannkeim
och Paris, och därifrån med ”konungens eget Pass” till London. Se
om hans resor, Westén, Sv. Kongl. Hof.-Clericiets hist., 3, sidd. 656—
663. Under vistelsen i London beslöt han att i sällskap med sir Jos.
Banks och sin berömde landsman Solander företaga en resa till Island,
hvilken resa han mästerligt skildrade i ”Bref rörande en Besa till
Island”, hvari han beskrifver denna ö, skildrar invånarnes lefnads-
sätt, klädedräkt, byggnader, litteratur m. m. Hemkomsten skedde 1773.
Nu följde i snabb följd befordringarna. För Linköpings stifts präster
redan bekant genom sina allmänt lästa resebref, vann han dem ytter-
ligare genom sin på anmodan 1780 hållna likpredikan öfver biskop
Filenius och erhöll så förslagsrum vid biskopsvalet. De blefvo hän-
förda, då de hörde och sågo den reslige mannen med det ståtliga ut-
seendet. Han tillvann sig ock såsom biskop allas kärlek. Bedan 1784
höll han prästmöte, livarvid beslöts, att ”cateckumeni” skulle under-
visas flera veckor i prästgården, så att de ”under en verkande till-
lämpning, i Saliglietsläran erhålla et mer stadgadt och samman-
hängande begrep”, hvarefter ”den i några Församlingar redan bruke-
liga confirmation” borde förrättas, och på det ”en ordentlig likhet öfver
hela Stiftet skulle erhållas” stadgades nu, huru densamma skulle för-
siggå. 3 år därefter höll han åter prästmöte, vid hvars slut han ”i et
kort och rörande tal” anförde, ”kuruledes Han nu nalkades det för
honom bedröfliga ögnablicket, at taga afsked af Östgötha Clerus, och
derined lossa de band, som förenat Honom med et ej mindre älskadt
än aktning värdt Presterskap, och som Herr Doct. och ÄrkeBiskopen
önskat ingen annan händelse kunnat bryta än själfva döden”. Därpå
begaf man sig till domkyrkan, där ärkebiskopen invigde sin efter-
trädare. Därpå samlades man åter på gymnasium, där domprosten
Älf steg upp i katedern och ”uti et Latinskt Tal — tålkade Herr Ärke-
Biskopens förtjänster af Stiftet och Cleri vördnad, erkänsla och sak-
nad på et sätt, som väckte en allmän sorg och gemensamma tårar”.
I Uppfostr. Sällsk. Tidningar 1787 läses härom vidare: Det ”väktes
en sorgelig tystnad öfver alt: ett öfverflöd af tårar på ömse sidor
uttryckte på det upriktigaste den ömma känsla af saknad och oro,
som är oskiljaktig från skilsmessan emellan en Chef, som styrt med
Bättvisa och Ömhet, som en Corps vet att vara tacksam och älska”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
