Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 50. Johan Jacob Hedrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskopar. 139
oro och bedröfvelse skulle hvar och en uppriktig vän af Guds ord beskåda
denna till utseendet oförsonliga tvekamp mellan den förflutna tiden
och den tillkommande.” Han fann det glädjande, att utvecklingen
skedde under Guds ledning. ”Vill tiden mana oss till nya bemödanden
–––- till Guds rikes förkofran, så skola vi — med glädje–––– gå fram
på dess väg.” — ”Men vill den något annat, — —så må vi besinna, att
vi just äro de väktare, som äga plikten och ansvaret att ropa henne
tillbaka i sanningens spår.” Äfven han anade sålunda, att en ny tid
med nya kraf nalkades. Han uppmanade prästerskapet att understödja
Evangeliska sällskapet, att stödja Missionssällskapet i dess verksamhet
bland hedningarna och visade under hela sin verksamhet nit för sedlig-
hetens stärkande och nykterhetens befrämjande. Genom domkapitlets
försorg spredos brudbiblar.
Liberalismen började ock under hans tid vinna insteg i landet och
yttra sig i opposition mot konungens makt, mot ståndsrepresentationen,
mot den kyrkliga lagstiftningen, som satte hinder för samvetsfriheten
och rätten att samlas till enskilda religiösa sammankomster. I kallel-
sen till sitt första prästmöte säger H. härom: ”Den nya tiden–––-
har tilltrott sig — kunna ombilda det andliga, emedan ingenting der-
till ansetts erforderligt än den forna tidens s. k. murkna byggnader.”
Vid mötet meddelade han, att läseri ej vore främmande i stiftet sär-
skildt i Jönköpings och Kalmar län, att prästerna hade nog klokhet
att behandla det, så att ”blott välgörande följder deraf uppstått”. Han
sade sig ock hafva märkt, att ”Herrnhutismen” ville ”ånyo försöka sina
krafter”, och att metodismen uppenbarat sig men ej rönt någon vidare
framgång.
Sina tankar om ”läsarne” uttalar han i prästmöteshandlingarna så-
lunda: — ”De bära”, säger han, ”ingalunda motvilja, misstroende eller
hat till kyrkan, till dess cultur, ord och sakramenter.” — ”Rättvisan
bjuder oss ock att erkänna, att sådana läsare, som rätteligen bruka
dessa medel” — bönen och Guds ords läsning — ”utmärka sig i för-
samlingen i grundelig kristendomskunskap, renlärig tro, af from och
stilla vandel, af strängt sabbatshållande, af nykter och ordentlig sam-
manlefnad; sådana medlemmar som kyrkan måtte med bön till Gud
önska sig många”, hvadan han anmodade prästerna att bistå och upp-
muntra dem.
Här han nästa gång hade prästerna samlade, gladdes han åt, att
ingen ”lära emot eller utom bibeln” förkunnades i församlingarna.
”Andlig öfverdrift blir lätt ett svärmeri, som icke alltid har en tadel-
värd grund men bör bringas till sansadt lugn.” ”Läsare är — ett sekt-
namn, som ofta tanklöst missbrukas. Den som så läser Guds ord, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
