Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Gullbergs och Bobergs kontrakt - 7. Klockrike pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 Gullbergs och Bobergs kontrakt.
Wi träda med vördnad inom det ordnade herdatjäll, der lian stod,
en gengångare från en annan tid, såsom en patriark midt Ibland de
sina. En kärleksfullare, en ömmare, en trognare make, än han var,
torde vara svårt att finna. Hans maka var hans ögonsten. Han var
äfven en huld fader. Allvar och kärlek utmärkte den uppfostran, han
gaf sina barn. Men han var en fader äfven för sina tjenare, och der-
före känna äfven dessa i denna stund, att de äro faderlösa. -
Hos den nu begråtne kunde — hans närmaste — följa spåren af
Guds andes oafbrutna verksamhet. Företrädesvis blef detta möjligt
under de sista åren af hans lefnad på jorden. ––––– Följderna häraf
blefvo en allt innerligare kärlek till ordet och en allt klarare insigt i
lifvets mening. Ur dessa åter framgick detta växande nit för kyrkans
bestånd, för läroembetets helgd, för det eliristliga lefvernets tukt. Men
under det Guds andes verk sålunda i honom fortgick, bortsmälte allt-
mer den ursprungliga skärpan i hans väsende, likasom vårisen upp-
löses af vårsolens strålar. Ju närmare han nalkades sin lefnads slut,
desto mera röjde sig hos honom denna kärlek, som Christi kärlek allena
kan upptända. Men ju innerligare lian sålunda älskade sin Herre, sin
församling, sin omgifning, desto innerligare blef äfven den kärlek, han
fick röna af alla de hjertan, som förstodo och som älskade honom. —
–––-Jag åstundar, att skiljas hädan och wara när Christo, hwilket
ock mycket bättre wore. Dessa ord voro ibland de sista, som utgingo
hans läppar på jorden.”
Före honom hade konsistorienotarien i vårt stift ej liaft något ex-
peditionsrum, utan hade hemma i sin bostad ombesörjt löpande ären-
den, ett missförhållande af betänklig art. Det bör räknas M. till he-
der, att detta missförhållande afhjälptes.
När han 1S58 invigde en ny altartafla i kyrkan, yttrade han bland
annat: Penselns högsta hemlighet sökes ju med rätta deruti, att den
för våra yttre sinneu framställer det heliga i förnimbara gestalter! —
–––-Jordens skarpsinnige nödgas böja sitt hufvud för stjernan öfver
Betlehem; jordens väldige, när de förstå sitt höga kall, måste ock räcka
sin sköld framför det heliga kors, vid hvars fot så hög, som låg, ned-
faller i tillbedjande vördnad. Likasom solstrålen af himmelen brytes
i skyn och mot jorden, för att kunna bemärkas af menniskoblick; så är
det äfven för oss godt, att genom måleriets skiftande färgspel, i åskåd-
liga bilder, varseblifva budskapen från högre rymder.
Prosten M. var minnestalare vid prästmötet 1862. Där skildrar han
på ett synneidigen förtjänstfullt sätt först professorerna Atterbom och
Wingquist, teol. adjunkten Segerstedt, professor Westman, de utom
stiftet aflidna kyrkoherdarna Lindgren och Carlsson samt biskop Hall-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
