Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Bankekinds kontrakt - 3. Bankekinds pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528 Bankekinds kontrakt.
erhålla den aflidne kyrkoherdens yngre son, som var komminister här,
till sin kyrkoherde. F. mottogs därföre här med ej synnerligen blida
ögon. Men så snart han fått tillfälle att göra sig känd, tillvann han
sig genom sina goda egenskaper församlingens aktning och tillgifven-
het, så att han blef för sina församlingsboar, ju mera de lärde känna
honom, allt dyrbarare och kärare. Han hade goda studier, fin bildning
och var modest till sin personlighet. Med ordentlighet, redbarhet och
nit skötte han samvetsgrannt sitt kall under oskrymtad Gudsfruktan.
Hans hus var ett mönster af gammaldags flärdfrihet, där frid och för-
nöjsamhet tagit sin bostad och där gäster alltid voro hjärtligt väl-
komna. Genom sina uppoffringar och sitt skönhetssinne förvandlade
han ett vid bostaden liggande magert och stenbundet fält till en större,
vacker trädgård.
Han predikade på Bibelsällskapets högtidsdag 1849, då han hade
till text Joh. 6:67—69 och till ämne: Svaret på den vigtiga frågan:
till hvem skole vi gåf Och vilje vi liemta detta svar l:o utur förnftets
vittnesbörd om menniskans förhållande till Gud i naturens tillstånd
och 2:o utur uppenbarelsens vittnesbörd om menniskans förhållande
till Gud i nådens tillstånd.
Slutet af predikan lyder sålunda: Såsom regnbågen småningom
sträcker sig öfver himmelens Tempelhvalf till ett förbundstecken, att
syndafloden skall af jorden upphöra, och att dess vatten ej mer skall
förderfva dem, som utur arkene gångne äro; så skall ock sträcka sig
öfver all verlden det eviga förbundstecknet, som är Guds ord, åter-
skenet af den eviga solen, ljuset af Fadrens ljus utgånget, om också
ännu syndens vattuflod ej hunnit af jordene förrinna, ocli den långa
nattens mörker ej ännu hunnit öfverallt vika undan för morgonrodna-
den i Öster, för uppgången af höjdene, som hafver besökt oss. Den
stora evighetens dag. uppklarnar endast obemärkt och långsamt utur
det djupa syndamörkrets natt likasom icke heller evighetens stunder
på tidens ur. — Det gudomliga bryter sig icke fram, såsom mennisko-
verk, med härskri och våldsmakt, utan — sakta och fridfullt, såsom
vårens lif utur vintrens böld och frost, utvecklar det sina himmelska
blommor och frukter. Men, en gång tändt, skall ”Herrans ljus ej
slockna ut, Fast det i moln sig döljer”. — Så är det i naturen, i men-
niskan, så ock i hela menskligheten. — Men äro vi, Christne, vordne
ljusets barn och vandra i dess saliga och herrliga sken; hvad kan vara
oss heligare och vigtigare, än att äfven låta. detta värt ljus lysa för
menniskorna, att de måga se våra goda gerningar, och med oss prisa
vår fader, som är i himmelen. -—. O, du saliga och heliga ord, våra
fotters lykta och ljuset på våra vägar, sprid dina strålar äfven till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
