Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Skärkinds kontrakt - 2. Skärkinds pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skärkinds kontrakt.
och själasörjare. Hans rika erfarenhet från skilda arbetsfält och hland
människor af alla samhällsklasser gjorde honom väl rustad för kallets
uppgifter. Särskildt stor var hans gåfva att kunna tala till de trötta
i rätt tid. Han hade ej förgäfves gått i korsets skola. Som predikant
var han gärna hörd, och det med rätta. Det kunde väl hända honom,
såsom det sker med oss litet kvar, att vi kafva bättre och sämre stun-
der, men utan välsignelse behöfde aldrig någon verkligt behöfvande gå
från lians predikan. Klar och enkel, direkt ur hjärtat kom hans för-
kunnelse. Och hjärtat ägde också något att predika om. ”Ingen, ingen
utom Jesus allena”, det ordet kan man sätta såsom motto öfver P.s lif
och lära. Och därtill kom en annan förtjänst. Hans predikan tröt-
tade aldrig. Han kunde konsten att tala ”korta ord om stora ting”,
och tala dem så, att alla, som verkligen ville, kunde höra och gömma.
Kyrkoherde P. var personlig i allt sitt görande. Om något var
honom fjärran, så var det slentrian och blott vanemässigt upprepande.
För de mångahanda praktiska sysslor, åt livilka en präst måste ägna
tid och kraft, saknade han ej intresse, ehuru han icke ville räkna
dem till den viktigare delen af kallet. Kanske det t. o. m. kunde
hända någon gång under hans tjänstetid i Linköping, när skrifverierna
blefvo alltför oändliga, att han ”murrade” litet öfver alla dessa ”odräg-
liga skrifverier”, men det må ock varda honom förlåtet! Han glömde
dock aldrig, att trohet i små ting är en stor ting, och lika villigt bar
lian med sina kamrater i Linköping det dagliga oket på expeditionen
som han med sitt sprittande lynne, sin sunda humor och sin öppna
blick för det komiska bidrog till att göra arbetstimmarne angenäma.
Hvad han var för sitt hem och hans hem för honom, kan ej med
ord täljas. ”Jag har varit komminister mer än någon sedan reforma-
tionens dagar”, brukade han skämtsamt yttra med tanke på de många
omplanteringar, han och lians hem haft att upplefva. Men dock var
hemmet sig alltid likt under alla de yttre växlingarna. Från Kinga-
rum, där hemmet genomlefde sin vårtid, till Söderköping, Vadstena och
Linköping, där det mognade, och sist Skärkind, där dess sol dalade,
från livarje dess bygd gafs det samstämmiga vittnesbördet, att där var
godt att vara. ”Hemmets tysta vrå” och de stilla stunderna där voro
för kyrkoherde P. verkligheten, i hvilken Gud mötte honom med ny
kraft för nya uppgifter.
Det hör med till Guds ledning med de sina, att han förer dem på
underliga vägar. Och nog kändes det underligt både för hemmet och
för husfadern själf, när en stark hand fattade denne och förde honom
långt bort från hem och vänkrets till att nedlägga sin vandringsstaf
och ensam träda öfver gränsen till en ny hemmets värld. Men den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
