Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Skärkinds kontrakt - 5. Östra Ryds pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
östra Ryds pastorat. 73
hotade wår unge Pet. Westelius med döden, tildrog sig härstädes (i
Västervik), som man ej will förbigå, såsom et talande bewis til Guds
höga wård öfwer den yra ocli oförsigtiga ungdomen. Utaf lekande be-
gär til et menlöst nöje geck han ut på et bräde, som låg imellan Skepps-
bron och et stort fartyg ut wid Strömmen i tanka at gunga; men föll
olyckligen i sjön och hade säkerligen omkommit, därest icke Gud fram-
fört en man, som, då han andra gängen kom up ur bottnen, fattade
honom i fingret och höll honom fast, til dess han, genom tilhjelp af
andra feck rädda denna ynglingens lif–––-—• 1 Linköping råkade
han i dåligt sällskap. Men Gud, som förbarmar sig öfwer den will-
farande, at föra honom från förderfwet, sedan han förut wäl fått smaka
dess bittra fölgder, hade redan utsatt dess willfarelses mål och rädd-
ning på et — ställe, där han tilskapat den han därtil, som et medel
bruka wille;––– - —. I Lund kom åter W. i farligt sällskap och under
förförande ledare. — Men den gode Gudens milda nåd, som wisserligen
med et wakande öga städse fölgt wår sal. döda, lät nu höra och känna
sin ropande herderöst efflter et förloradt får. Den förlorade sonen ieck
tanka at wända om igen; — den sal. Herr Doctorn altid kände, erkände
och bekände wara en besynnerlig Guds nåd. Han föll i ängslan och
oro, swårmodiga tankar som utprässade tårar samt altid gjorde honom
et ängsligt sällskap i en-rum. Med innerlig ängslan ansåg han sig då
såsom förlorad utan råd och hjelp. Han tog af, geck orolig, sökte skil-
nad från dess i laster glada sällskap. Detta war nu det tilstånd, i
hwilket Herren Gud förde honom: ocli i denna dess nöds tid åkallade
han HErran. Under detta hände, at han en dag kom at göra besök
hos Nationens Curator Dn. Gustaf Söderling, — til slut kyrkoherde i
Wäsby, — i Skåne; en gammal alfwarsam Academicus, en man den
sal. Herr Doctorn af kjertat til sin sista stund wördade och upreste
för honom et wördsamt minne på sin lefnads bana. Denne mannen
märkte den unge Westelii förändrade ansikte och frågade honom dess
tilstånd. Tårar blefwo då det första swar, liwarefter sal. Herr Doctorn
med all upriktighet berättade sitt så wäl inre som yttre tilstånd, at
han wäl kunde af sin Moder hafwa hopp om understöd wid Academien,
hälst han war enda barnet, men såg sig nu utan all räddning, om han
icke kom under någons wård. Denna Mannens sinne blef rördt, erböd
wår unge Student logie uti sin egen kammare och dess handledande
uti alt hwad til befrämjande af dess bästa tjente. Detta anbud antogs
med glädje och kom wår unge Academicus til denna Mannen, såsom til
en hamn från et stormande liaf, där han warit på wäg at lida skepps-
brott. Om denna hittills förgätna och förspilda ungdoms tid talade
Herr Doctorn offta med största rörelse och hjertats uplyfftande til Gud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
