Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Norrköpings kontrakt - 1. Norrköpings S:t Olai pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 Norrköpings kontrakt.
Om honom yttrade minnestecknaren vid prästmötet 1912 bland
annat, att han var ”väl förtrogen med vårt stift oeli intog inom stiftets
prästerskap en ledande ställning.
Redan af hans yttre anade man chefen, på närmare håll kände man
honom, och på än närmare håll fann man sig i allmänhet väl af att stå
under lians ledning.
Trött af det arbetsok, som med stora hjordar att vårda varit ho-
nom pålagdt, ock bruten till den arbetskraft, som såväl af honom själf
som af andra intill dess yttersta gräns anlitats, bröts denne kraftfulle
och dugande man, innan lian ännu trädt inom den egentliga ålderdo-
mens gräns.
Hur Norrköpings samhälle uppfattade sin förlust, gåfvo dess in-
vånare uttryck för vid hans begrafning genom att talrikare än måhända
någonsin förr ägna sitt deltagande åt en hädangångens minne.”
Vid ’grafsättningen 10/r> framträdde prosten Axel Sundberg och
yttrade:
Käraste broder, färdig jag var med en sång till din ära,
När du som starkaste man fyllde de sjuttio år,
Steget det första af åren, om hvilket det manande heter:
Dessa behaga mig ej, onda de kallas med skäl.
Denna min sång dock andades glädje och hoppfulla dagar,
Den var den jublande sång och ej den sörjandes gråt.
Sången den kom ej till synes; ty budskapet kommer, att döden
Lyktat min broders år, innan han sjuttio hann.
Ack. att jag nödgas att kväda den klagande sången om döden,
Hvilken har famnat min vän, läggande honom i mull.
Kortsynt är människoögat, endast seende litet,
Hvad som dagen beskär: stunder af ögonblick blott.
Glesnad är kretsen af vänner från minnenas leende dagar,
Flyende verksamma år nere i fädernebygd.
Sprängd är Kohorten, hvilken du täljde i vänliga minnet
Såsom den trofasta trupp, hvilken ej gick ur din håg.
Hvarför dock sörja vid namnen på ömmande minnenas vårdar,
Hafven I icke gått bort, väntande saliga ron?
Älsklige bröder, eviga hvilan, som väntar den fromme,
Har flen ej blifvit er del, rummet i himmelens sal?
Käraste broder, ögat du vände mot hamnen den lugna,
Trött af arbetets ok, hvilket man lade på dig.
Kärlekens dyrbara panter, som trofast du bar på ditt hjärta,
Höllo dig mödande kvar, medan du längtade bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
