Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Norrköpings kontrakt - 5. Östra Eneby pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
östra Enel)y pastorat. 207
1S4716/i2> begr. af prosten Mobeck i Kvillinge 26/i2- — En minnesvård
utvisar lians sista hvilorum.
Gift 18163/6 mefl Elisabeth Charlotta Holmberg, i. 1786 V3, t 1S60, dotter af
Carl Eric Holmberg, tunnbindare i Stockholm, och Christina Björkman. — I sitt
testamente 1859 2/2 skänkte hon 1,500 kr. till ett stipendium, hvaraf räntan hvart-
annat år af domkapitlet i Linköping tilldelas ”någon till Universitetet afgående
i behof varande yngling”.
Ur prosten Mobecks ”Minnesord”, tryckta i Norrköping 1848, må.
anföras: ”Walet af lefnadsbana bekymrade honom aldrig; ty han kände
sig oemotståndligt dragen till det presterliga kallet, hwilket war i hans
föreställning ej allenast det heligaste, utan ock det wigtigaste i Sam-
hället.
Här (i Stockholm) öppnades ett vidsträcktare fält för hans ande-
liga verksamhet. Derigenom att han ändtligen fann en fastare bostad
och wunnit tillfälle till närmare beröring med likasinnade personer,
som hade nit för Guds Rikes tillväxt, blef arbetet honom lättare och
tillika mera fruktbärande. I nitton år utförde han på samma plats
en evangelisk predikares kall med den samvetsgrannaste omsorg och
en outtröttlig flit. Den sanna Christendomens befordran till lefwande
Gudsfruktan och sedelig vandel war lians enda tanke, enda målet för
hans ifriga bemödanden. I vakande och bön, i lärande och förmanande,
i tröstande och hugswalande, der medchristnas andeliga behof kräfde
hans biträde, sågs han sysselsatt bittida och sent. Han hade ej tid eller
lust att deltaga i det werlden kallar nöjen: han beköfde dem ej till sitt
sinnes uppmuntran; ty han hade i Gud sin styrka och sin glädje; och
lian ansåg hwarje stund onyttigt .förspilld som egnades åt fåfänglig-
hetens förlustelser. Icke föraktande det bildade umgångeslifwets glada
tidsfördrif, försakade han dock merendels njutningen af dess förnöjelse,
af fruktan att för mycket dragas från sitt bestämda mål. kluten inom
kretsen af sina Embetsåligganden umgicks han helst med några för-
trogna, hvilkas tänkesätt och åsigter öfwerensstämde med hans egna
och som funno ett nöje uti att till inbördes uppbyggelse samtala i re-
ligiösa ämnen. Detta indragna, contemplativa lif blef hos honom en
vana och omsider hans själs enda innersta behof. Törliända blef deraf
en följd, att en för skarp gräns blef dragen mellan hans personlighet
och den omgifwande werlden, på hwilken han skulle verka hade ge-
nom lära och exempel. — Ifrån sin högre ståndpunkt såg han mensk-
ligheten i stort, såg dess fall, dess förnedring och andeliga mörker, och
när hans blick, som helst dröjde i åskådandet af hinnnelens ljus, vände
sig mot jorden, märkte han icke gnistan, som glimmade 1 dalen, och
som blott beliöfde näring för att uppflamma till en himmelsk låga. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
