Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Norrköpings kontrakt - 11. Kvillinge pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 Norrköpings kontrakt.
Vid sjuksängar gaf Gud honom synnerlig nåd att lämpa sina före
ställningar efter tvärs och ens beliof, så att de om sin salighet bekym-
rade med frimodighet kunde gå döden till mötes: och de som tillfrist
nade tingo varaktiga förebråelser i sina samveten, om de vanvårdade
sina under sjukdoms-nöden och plågorna fattade goda föresatser.
Hans öma sorgfällighet vid Ungdomens undervisning känna de
bäst som den njutit. Han åtnöjde sig icke med blotta bokstafliga
.kunskapen, utan använde all sin omtanka, att inskärpa den både i
förståndet och lijertat, på det väg måtte öpnas för Andans nåd att
föra de ungas sinnen till tro ocli helgelse.
När han nödgades bestraffa en brottslig, att föra honom ifrån
lastens väg, så igenkändes i sjelfva bestraffningen hans ömhet ocli upp-
riktiga åhoga att bringa honom till rätta. I alla lians Prästerliga för-
rättningar syntes klart, att Guds ära och människors förbättring var
hans enda ändamål.
Sjelf rättskaffens Undersåte, Ämbetsman och Medborgare, var lian
lika angelägen att i akttaga egna pligter, som att befrämja laglydnad,
ordning och skick i sina Församlingar.
De Fattige hafva ägt i honom en god Förmyndare. Om någon
därvid tadlat hans åtgärd, kan dock ingen med skäl misskänna hans
goda uppsåt. Nödlidandes tårar och välsignelser komma ofelbart lians
hus till godo.
ka lycklig make vår salige Prost var, så angenäm umgängesman
var han ock. Af naturen var han munter och glad. Hans tal var in-
tagande, och då han skämtade, förvillade icke snillet den klokhet odi
alfvarsamhet som pryder en stadgad Man. Godhet och uppriktighet
framlyste i ansigte, tal och åthäfvor. Alla, som besökte honom, blefvo
vänligt emottagne. De, som begärde hans råd, funno sin fördel i att
t ölja dem. De, som eljest sökte hans umgänge, funno sig både munt-
rade och uppbyggde. Han tålte gärna motsägelser och förfäktade icke
sin mening, då skäl företeddes att antaga en annan. Veterligen ville
han ingen förolämpa. Blef han sjelf förolämpad, var han af hjärtat
försonlig. Under krämpor, antingen döljde han dem, eller då de voro
svarare, undvek han sällskap, att icke vara plågsam för andra. Allt
lians uppförande var sådant, att han älskades, aktades och vördades,
hade af högre, likar och ringare.” — På grafstenen läses om honom:
Sann Christen. Rättskaffens Lärare. God Medborgare, Make. Far
och Vän.
//’. tr. utg.: Via ad solidam eruditionem, Uns. 175t Character vere Eruditi,
ibdm 1753.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
