Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Vikbolandets kontrakt - 5. Östra Ny pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 Vikbolands kontrakt.
tets senior 1890’ 9/10. t 1891 28/3. — En minnesvård utvisar lam sista
hvilorum.
Gift 1839 23/t med Henrica Tham, adl. ätten 1508, f. 1807 is>/7, -f 184024/
dotter af Vollrath Tham, godsägare på Forsvik i Undeniis socken i Västergötland
och Beata Ulrica Vult von Steijern, adl. ätten 1S89. — Dotter: Benrika, f. 18405/
bor i Stockholm 1918.
Om honom yttrades vid prästmötet 1896: ”En fridens man <riCk
efter långt dagsarbete ur tiden, när — prosten — Een hädamkailades.
— Ett synnerligen aktadt minne liar denne — man efterlemmat. Ännu
i sena ålderdoinnsqvällien fick han emottåga glädjande påminnelser 0111
och vackra bevis på forna lärjungars minnesgoda tacksamhet. Hans
verksamhet som prest bär vittne om, att "Herren vår Gud ’hade väl-
signat honom i alla hans händers verk”. Hans varma, barnsligt inner-
liga tro öppnade hans hjerta för en riklig välsignelse från ofvan, och
hvad han af all nåds och välsignelses Gud undfick, det var han icke sen
att meddela åt andra. Hans orubbliga visshet om Herrens herdetrohet
gjorde honom sjelf till en trogen herde för Herrens hjord. En aldrig
svikande arbetslust utmärkte derjemte den gamle prosten, och vid le-
dighet från embetsgöromål försummade han icke att’ stärka sina krafter
med öfning i åtskilliga (handaslöjder.
Det låter nästan otroligt, men är dock sannt, att den i sitt 90:de
lefnadsår ingångne mannen då och då uppträdde som predikant i sin
kära kyrka, och icke det allenast, utan väsentligen sjelf bestridde de
till pastorsexpeditionen hörande göromålen, höll sjelf kyrkostämma,
förde sjelf kyrko- och skolräkenskaperna, meddelade undervisning åt
konfirmanderna m. m. Att skona sig sjelf ingick aldrig i hans beräk-
ningar, och att annat ii11 i yttersta nödfall låta någon annan uträtta,
hvad han ansåg tillhöra sitt egentliga område, det var i hans ögon
nära nog en pligtförgätentoet. Han liknade högtids!jusen, som stilla
brinna ner på Herrens altare. Det var ”Guds buses nitälskan”, som
gjorde, att han, om jag får begagna roimarsfcaldens uttryck, ”slösade
med sitt lif”, och att han såsom Kristi stridsman hellre ville stupa på
sin post än svika, tovad han ansåg för sin, pligt —.
Stilla, som hans lefnad varit, blef ock hans slut. Den 27 Mars.
Herrens lidandes odh dödsdag, förrättade han som vanligt om qvällen
bön i sin husliga krets, och denna bön blef hans lefnads aftonbön. Be-
dan påföljande morgon löste sig anden ur stoftets bojor. ”Kristus är
mön rättfärdighet”, voro de sista förnimbara ord, som. gingo öfver de
bleknande läpparna, och med de orden bekände han i dödens stund sin
tillit till den frälsaren, som är ”lagens ända till rättfärdighet för livar
ocii en, som tror.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
