Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Hammarkinds kontrakt - 1. Söderköpings pastorat - C. S:t. Laurentii församling, nuvarande stadsförsamlingen - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var endast såsom förhuset till det eviga, stora, der han nu tillbedjande
är ingången i oförgängelig skrud. — Bland oss lefver endast lians
minne. Hans förtjentser af Jesu församling, af fäderneslandet, af re-
ligionen, vettenskaperne, lärdomen, hans förtjänster i inskränktare me-
ning af sammanlefnaden, ämbetsbröder, vänskapen, sina Anhöriga, sitt
hus — alla stå i omisskännelig skrift tecknade för vår hågkomst —.
Sen honom — uppsökt, muntrad och hedrad af vänner, som i hans
samkväm tillbaka funno skatter af vishet och ro — älskad, vördad och
tillbeden af det husfolk, hvilkas täflan det gjorde, att bidraga till hans
lättnad och tjenst. Sen honom, tillitad af de skaror, som han under-
vist, vägledt och tröstat–––––– rådförd af de upplyste, för hvilka
hans erfarenhet ännu var en tillflygt, och firad och sökt af de lycklige,
hvilkas vidt frägdade, åldriga namn de flydda Seklerna gömma. Sen
honom, mätt af år, rikligen begåfvad med denna verldens goda, belönt
med ett gladt hjerta och de yttre sinnenas kraft, ännu omkringburen
af en föga bristfällig hydda, och framför allt uppehållen der af sin
lefnads tröstefulla minnen. Sen, huru, midt under denna dagliga
känsla af sitt lifs mångskiftande behag, han med sammanknäppta hän-
der välsignar himmelen, mot hvars godhet och trohet han fann sig för
ringa — och hvilken förnöjd blick han sedan kastar åt grafven, der
han stod färdig att hvilken dag, Gud behagar, stiga ned uti frid —.
Men så lyckosamt, så förnöjligt och stilla vår Norbergs hela lefnad
synes eder hafva framflutit, — så plågfri, så lätt, så lycksalig blef ock
hans död. Den förebådades ej af några förkrossande slag; den nalka-
des såsom en förtrolig, i tysta omärkliga fjät. Wid den obetydliga
orsak, som föranledde hans förgängelse, skulle man sagt: för hans un-
dergifna hjerta, behöfdes intet strängt bud — en enda liten vink från
hans Fader — och han gick. Han igenkände afven den hviskande rö-
sten, och lydnaden var icke tung. Sin beskickning hade han slutat.
Det sinne, han hyst, hade sedan länge tagit sin rigtning mot himmelen.
Boningarna der voro icke främmande — de voro bestrålade för hans
ögon af Evangelii ljus — de voro upplåtne för hans blick och hans
böner — hoppet, det osvikliga hoppet, hade ock der beredt honom ett
rum — Jesus, under hvars fana han stridt, hade bemyndigat honom,
att taga det i besittning som lians eget — och när, efter redeligen upp-
fyllda pligter i verlden, han stilla och saligen afsomnade härifrån, huru
ville jag lämpligare uttrycka det prisvärda i hans lefnad, det obemärkta,
lugna och tröstfulla i hans död, än — med de — orden —, att ’då lians
ämbetes dagar ute voro, gick han hem i sitt lius’.’’
Såsom framgår af det föregående, var han mycket rik, livarför lian
mycket väl kunnat vara, såsom det heter i liktalet, ”välsignad af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
