Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Hammarkinds kontrakt - 5. Ringarums pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
612 Hammarkinds kontrakt.
ej liöras i den stormiga, Vulcaniska sanden. Omtankan, den jordiska
lik sitt stoft, sökte väl, att upföra en byggnad för ordning och seder
att skänka de husville ett tak undan ovädret, hjertat ett bröd i hungers-
nöden, men grundvalen var stoft, byggnaden blef villfarelse, brödet
blef sten... Då, i tidens fullbordan, i Barmhertighetens gifna timma
nedsteg VISHETEN, uppenbarande sig i det eviga ORDET; ocli in-
seglen brötos; och Boken öppnades, fullskrifven af Ljus och Nåd så-
som himla-hvalfvets Guds-mantel och oräkneliga Solar glindra. Tiden
var inne, då det gamla förstörda Templet skulle resa sig ur sitt för-
fall; och VISHETEN stod Sjelf och högg sina Pelare och bygde sitt
hus, och till de fdkunnige sad han: Kommer och vandrer med mig på
förståndets vug. På den Grundval, hvaraf sjelfva ytan var skapelse-
gammal, men hade sin rot nedgående i Evighetens djup, fördes nu det
nya Templet up, där det betecknade blef verklighet, där Bilderna fingo
lif, genom en för den åt himmelen ämnade menniskans behofenlig Lära,
liksom genom en åt den syndfulla menniskan bjuden Försoning. Så
fick förstånd och hjerta sitt: — så utvecklades gångna åldrars förbund,
så uttalades Herrans JEHOVAH dolda mening, då ur hans sällhets-
digra sköte, Lifsens sol hvälfde sig, mild och värmande up, ur den glö-
dande morgonrådnad, som i Evighetens ljuslmf tänd, dock livilade en
stund under förberedelsernas tidehvarf. Så, vid synkretsens rand,
dröjer Naturens öga i gryningens svagare flammor, bakom Österns
halföpna guld-portar, tills det öpnar sin blick, och utvecklar sin kärna
af Ljus på himmelens hvalf — och se! Nattens stjernor gömma sig.
Så, efter den långa aningarnes och suckarnas natt, svalkades ock de
syndiga hjertan af lifvets morgonfläkt; och Nordanvädret stod up.
och Sunnanvädret kom, och blåste genom örtagården, att dess örter
skulle drypa, af vällukt; och alt återfördes till sitt ursprung. Och det
var nu, som den store Verlds-Byggmästaren, den Evigt Allsmägtige,
Allvise, Gode, syftande på en högre andelig verld, för andra gången
sade: Varde Ljus! och det vardt Ljus, med härligt, värmande sken;
nu, som Han för andra gången bjöd: Växer till och föröker eder! ock
se! — omgifne af hans vård, samlade sig, trots alla med tidens fart
födda fasor, bland sedda och osedda, ur Drakblodet upväxta fiender,
trogne bekännare af det nya Templets Herre, stiftaclt och bevaradt af
Guds Ande, glade, vaksamme Väcktare af det Altare, som med händer
icke bygdt är. Till hvar och en af dem sade Han: Bygg på den grund,
där jag den yppersta hörnstenen är; men se till hur du bygger, och
stärk det inom dig, som dö vill. Ve dig! ve dina Bröder! om Du som-
nar eller vacklar; om Ljuset släckes eller flyttas; och Templet å nyo
förstöres. Han talade, — talade med mun, hjerta och föresyn, ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
