Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Bergslags kontrakt - 5. Regna pastorat - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
764 Bergslags kontrakt.
fastade skaror af beundrande lärjungar, utan äfven hos dem väckte
och närde en högre tanke- och andeflykt. L. var en af de inånga, som
vid Th:s kateder och ännu mer vid hans predikstol mottagit oförgäng-
liga intryck. Som ett mäktigt starkt väder gick vid denna tid,–––- —,
en pingstfläkt fram genom församlingarne och väckte till lif ett nitfullt
och varmt missionsintresse. Från Lunds akademi utgick då 2:ne unga
nyvigde prester att egna sitt lif åt missionens sak. De voro G. A.
Ouchterlony och G. E. Lundgren.––––––
Som en ordningens man eller en på det praktiska lifvets område
ingripande personlighet utmärkte sig aldrig L. Hans gåfva blef en
annan. Han var i egentlig mening själasörjare, predikant och ingen-
ting annat; mera en ordets än en handlingens man. Aldrig rädd om
besväret, aldrig njugg på stegen, var han — ett lefvande perpetuum
mobile — nästan jämnt på vandring så väl utom sin församling, för
att på grund af sitt stora behof af umgänge träffa ämbetsbröder, i
hvilkas krets han alltid var underhållande och intressant, som ock
inom sin församling, för att bära omkring tröst, råd och hjälp så
väl i andligt som lekamligt hänseende. Han — var — ej alldeles obe-
vandrad på läkekonstens område. Huru väl minnas vi ej hans gestalt,
där han vandrade omkring från hus till hus i sin församling, på sista
tiden något böjd, ty han bar bördan med så många, men bar den i
tålamod och glädje. Ännu gladare syntes han i Guds hus, vare sig
lian med stilla värdighet stod inför Herrens altare, eller när hans ord,
evangeliskt milda och hugsvalande, ljödo från predikstolen.
Som predikant var kyrkoherden L. allenastående. Vi vilja därmed
för vår del icke hafva sagt, att han på detta område var något sär-
skilclt framstående, men någonting så mycket mera originelt och egen-
domligt. Genomträngd af sitt ämne, kunde L. stundom höja sig till
en inspirationens flykt, då han för sina åhörare i de mest glödande
färger målade rikedomen af Guds vishet och kärlek. Men vingarne
slappas, och inom kort höra vi honom släpa sig trögt fram på ett
ganska torftigt och hvardagligt område. Texten har då blifvit lem-
nad åsido, och något tillfälligt, som möter hans öga från åhörarnes
bänkar, får gifva stoff till en individuel moralpredikan, eller hvad vi
skulle vilja kalla en underlig kasualistisk parsenetik. Från ädel
skönhet och helig lyftning faller han sålunda snart ned till det platta
— en Icarus med brända vingar — och blir därigenom något ojämn
i sin framställning. Hvacl som var styrkan i hans vittnesbörd —
hans originalitet, andeliflighet och fantasirikedom — blef också dess
svaghet. Felet var — ett fel, som han delar med många — att han
var alltför rask, alltför fortfärdig att sända sina tankar ut från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
