Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Systema naturæ: Regnum vegetabile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3*
Linné har alltså med okuflig flit och kraft fullgjort det »studium
af bokstäfvema hos växterna»» som han för sig hade uppställt såaom
ett ansvarsfullt värf och trängande behof. I hans uppfattning af
växtsläktenas väsen ligger för honom snart sagdt ett religiöst bindande
tvång att lära känna dem. Släktena (genera) äro naturliga grupper,
»naturæ opus», naturens eget verk (Fundam. bot 162). För släktets
bibehållande offrar Linné till och med sammanhanget inom
sexual-klasserna; ehuru han t. ex. vet, att Av ena elatior har i hvarje småax
en hermafrodit och en hanblomma, låter han dock denna art stå kvar
bland sina öfriga Avenæ i Triandria; och han klandrar, att man vill
förneka den generiska samhörigheten mellan en »Urtica andrpgyna»
(samkönade blommor) och en »sexu distincta» (en dioik Urtica);1
man hade sagt, att om dessa två ej kunna förenas i samma klass, så
kunna de ännu mycket mindre stå i samma släkte; men, svarar Linné,
»de som så säga, märka ej, att de hafva konstruerat godtyckliga
klasser, naturen däremot släktena». Abstraktionsarbetet att finna
släktena är därför i Linnés ögon snarare ett noggrannt iakttagande:
»Vi, som ej kunna undervisa naturen eller nyskapa växterna efter
våra meningar, vi måste underkasta oss naturen och lära oss att med
flit och uppmärksamhet läsa de kännemärken, som på växterna, stå
skrifha».
Linnés släkten fingo ett bestående värde genom den snillrika
naturuppfattning, hvarmed han fann släktbegreppets bestämningar,
och den järnhand,* hvarmed han samlat, ordnat och ansat dem i de
enskilda fallen för att göra genusbilderna »lika klara, om icke
klarare, än de vackraste illustrationer hos andra».8 »Tales characteres
ante me, quantum no vi, dedit nullus.» Före Linné hade man för
en del släkten blott angifvit någon »character fictitius», d. v. s. det
skiljemärke, som (såsom artificiellt) närmast kom ifråga gent emot de
inom samma, trånga grupp stående släktena; för andra åter var en
»char. essentialis» tillräcklig, d. v. s. ett starkare framträdande drag,
som isolerade ett släkte från alla öfriga (såsom t. ex.
Ranunculus-släktets nektarium). Men Linné ansåg sina släktkaraktärer äga
företräde såsom »naturliga», d. v. s. hämtade från alla
fruktifikations-delarna. Sådana anser han ej blott sannare och riktigare, utan de
1 Genera plantarum, företalet, $ 8, samt sid. 299.
* »Manus ferrea», Linnés eget uttryck om Rajus, Classes plantarum, sid. 65.
* Linnés motståndare, den berömde v. Haller har icke desto mindre i sin
Biblioteca botanica, II (1772) anmärkt, att man skulle önskat se angifvet hvarje
släktes egendomlighet gent emot de närbesläktade. Detta har dock Linné gjort i
talrika fall genom en kort anmärkning såsom bihang till släktkaraktären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
