Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Species plantarum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Han hade redan år 1749 i en växtlista uti den akademiska
disputa-tionen Pan Suecicus1 infört en beteckning, som nu, 1753, på en gång
tillämpas på alla kända arter: hvarje art far ett 2-ledadt namn, bildadt
af genus-namnet (ett substantiv) och ett efter detsamma tillsatt
species-namn (hälst ett adjektiv) eller ett s. k. »nomen triviale». Den art,
som förut citerats under orden »Cornus herbacea», fick nu det
vetenskapliga namnet »Cornus suecica».
Denna till utseendet så obetydliga åtgärd var af oskattbar
betydelse för botaniken. Linnés enkla, lätta benämningssätt, detsamma
som gäller för människornas namn, är nyckeln till växtrikets
kännedom, ty med namnlösa växter vore visshet och reda i artkunskapen
omöjlig, intresset förlamadt, nya upptäckter stängda, och
vetenskapens alla grenar skulle arbeta fåfängt, sanningar, som Linné bekräftar
med sitt bekanta uttryck: »Omnis vera cognitio cognitione specierum
innitatur». Men ett artnamn (»nomen triviale») far under inga
omständigheter gifvas utan tillfyllestgörande artkaraktär (»nomen
speci-ficum» eller »differentia specifica»), »hoc caveant quam sanctissime
omnes sani Botanici», — »detta är en helig plikt för hvarje
rättskaffens botanist».
Linnés fordringar på artkaraktärernas beskaffenhet läsas i
företalet till Species plantarum: »noggrann kännedom om många samarter,
uppmärksamt iakttagande af dessas organ, utväljande af olikheterna,
och slutligen en lämplig användning af konstuttrycken, så att de
blifva innehållsrika och pålitliga». Dessa regler äro formulerade redan
i Fundamenta botanica (1736), VIII. Från början hade Linné tänkt
sig att äfven artkaraktären borde hämtas från fruktifikationsorganen,
men praktisk som han var i all sin rigorösa fordran på noggrannhet,
fullständighet och lagenlighet, öfvergaf han snart denna plan: »Jag
har förr arbetat på att affatta äfven artkaraktärerna i sin helhet ensamt
från blomdelarna, om detta också var ett mindre lönande företag,
då det ju ges en lättare väg».2 Redan i Fundamenta botanica 280
har Linné t. o. m. påvisat, att det i vissa fall är omöjligt att begagna
blomdelarna till detta ändamål: »endast i största nödfall bör man
söka artskillnaden hos fruktifikationsdelarna»; Linné vill härmed
tvif-velsutan säga, att de i sådant afseende skilda arterna också borde
skiljas till släktet. Men fruktifikationens »situs» är en mycket saklig
(»realis») differential »situs» betyder på detta ställe tydligen (enligt
Fund. bot. 85) blomställningen och därmed sammanhängande organ,
under det situs eljest (enl. Fund. bot. 97) innefattar alla blomdelarnas
1 Amoenitates academicæ, vol. 2. Se äfven Philosophia botanica 257, sid. 202.
■ Genera plantarum, företalet, $ 8.
C. A. M. Lindman, Linné såsom botanist. a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
