Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Växjö och Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
VÄXJÖOCH LUND
ET VAR i september 1714. Höstsolen lyste över de
skogklädda kullarna kring Växjö. Ett lantligt fordon
nalkades den gamla biskopsstaden. I denna vagn
satt en brunögd, ljushårig pilt: det var den sjuårige Carl
Linnæus som i sällskap med sin tjuguårige informator var på
väg till den ort, där han skulle taga sina första steg på
lärdomens bana. Snart åkte de in genom tullporten, och nu
sågo de för sig stadens låga, oregelbundna hus. Där funnos
helt få ståtliga, gamla byggnader, ty under flera förödande
eldsvådor hade de vackraste husen brunnit ned.
Ettundantag utgjorde dock den ärevördiga katedralen, ett
minnesmärke från början av 1300-talet, som reste sig i östra delen av
staden.
I närheten av domkyrkan stod skolhuset, som skadats av
eld, men blivit restaurerat. Det hade tjocka stenmurar och
djupa fönstersmygar; säkerligen tyckte lille Carl, att det
såg ut som ett dystert fängelse. Då han en dag trädde in
i dess stora sal, där fyra klasser läste på en gång, kände han
sig nog ängslig och tänkte med saknad på sitt goda, glada
hem. I denna sal skulle han få arbeta många vintrar, och
den tidens skolbarn hade ej glada dagar. Tukt i ordets
strängaste bemärkelse ansågs som ett särdeles välgörande
medel mot den arvsynd, som satt kvar i barnens själ. Man
lade sannerligen ej fingrarna emellan vid deras uppfostran.
A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
