Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Två sommarfärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Lidholm, wår angenäme ledsagare öfwer denna kulle, helt
accuürat afmätte och aftog». I beskrivningen över »pro-.
filen» angiver Linnæus nedifrån och uppåt följande strata:
a) Sandstensklefwan, b) Limstenswallen (bestående af
olikaslags kalkstenar), e) Rödstensklefwan, som består af
ölandssten af tre olika slag, nämligen underst »Grön Griffelsten»,
ofvanpå denna först grå och sedan röd »Täljsten», d)
Gorstensklefwan, »en grof, knylig kalksten, som hwarken
tjenar til Kalkbränneri eller Stensliperi», e) Höga Backar
»af idel kullrige gråstenar upfylde», f) Kråkbärget »af.
swart Schiffer stark och tjock», g) Högsta Kullen »af grof
och hård sandsten» (är påtagligen ett skriffel för gråsten,
ty redan några rader längre fram i dagboken heter det, att
»Öfwerste Kullen bestod hel och hållen af gråbärg med
jord betäckt»). Lagerföljden i Billingen befanns
överensstämma med Kinnekulle, likaså i Mösseberg och Ålleberg.
Nu var Linnæus så gott som viss, att han kommit
underfund med en bestämd lagerföljd ej blott för dessa trakter,
utan även för hela jorden. Han uttalar sig så: »Jag
hafwer beskrifwit Kinnekulle uti hwilken Naturen förelagt oss
anatomien af jordskorpan och visat huru Strata Terræ
blifwit upstaplade i forna tider. Den omnämnda »profilen»
visade Kinnekulle från väster, »där han går ner i Wenern
til öster åt Fullösamarken».
Hela denna framställning är — i stort sett — fullt
korrekt; den lade grundvalen till den stratigrafiska geologien
och kännedomen om jordens historia, i full
öfverensstämmelse med Linnæus’ ord: »stenarna själfva skola tala ».
Den sköna vegetationen på Kinnekulle tjusade
resenärerna. Lundar av de härligaste lövträd täckte norra
sidan av berget; de liknade mera trädgårdar än vilda parker
och »gjorde denna orten ljufligare än någon annan i
Swerige», så att de säterier, som lågo åt sjösidan »näppeligen
kunde beskrifwas i all sin sommarfägring». »Öfversta
Kullen» företedde en helt olika anblick: »den var mäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
