Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Th. Lysander - Var Luigi Pulci utan gudsfruktan, och var hans mening någonsin att komma förargelse å stad? - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
modern konstpoesi och danas att uppbära en nyare tids
kritiska och sedliga medvetande, kan detta endast lyckas
genom en omdiktning, hvari urbildens hela form och en
stor del af hans innehåll smältes om igen: till dömes tage
man Atterboms »Lycksalighetens ö» samt den ännu mera
lyckade, men också på en yngre, med medeltida romantik
uppblandad, urbild sig grundande »Frithiofs Saga» af Tegnér.
Uraktlåtes denna genomgående ombildning, fasthåller man, i
det hela, urbilden, men inlägger deri sin egen tids med-
vetande, faller man mer eller mindre in i komisk stil, ofta
nog utan att vilja det. Sålunda måste väl en del af Edda-
sångernas groteska drag vara att tillskrifva den omständig-
heten att formen, hvari vi ega dem, tillkommit i en tid
som väl var road af innehållet, men upphört att betrakta
det med verkligt troende ögon. J. L. Heiberg har visat
något dylikt om Oehlenschläger. Genom sitt naiva sinne
var denne likväl framför andra skickad att för nutiden å nyo
framlägga den forna guda- och hjeltesagan. Och dock väcker
han, utan att veta af det, en och annan gång (såsom i Rolf
Krake) ett litet löje hos sina läsare. Vid behandlingen af
sådant, som står för långt utom ens eget själslif, löper man
alltid fara att ställa ämnet i löjlig dager. Den medeltida
folkdramatik, som framstälde trons mysterier och heliga histo-
rier, undgick icke alltid att falla i denna snara, ännu mindre
de riddardikter, som uppstodo, när den ridderlige anden var
slocknad. På all mer eller mindre osjelfständig efterdikt-
ning lurar det komiskt omedvetna. Man jemföre blott de
kolossala hjeltarna i Nibelungen-Lied med hufvudfiguren i den
senare medeltidsdikten Rosengarten. Hvilken löjlig plump-
huggare är icke der »den starke munken Ilsan?» Möjligtvis
är han, det råa folket till gamman, skapad så af skaldens
vett och vilja. De riddarpoem, som föregingo Morgante,
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
