Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N. P. Ödman - «Morbror Pelle» och hans pojkar - III. En hjelp vid Morbror Pelles sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unga åhörarnes ögonlock. Vår religiösa litteratur eger nu
för tiden, om man förstår att välja, berättelser, som, utan
att vara mindre kristliga, bättre träffa barnahjertat, än dessa
gjorde. Gladast voro vi, när Moster såsom vanligen under
hvardagarne tog ned från hyllan »Andersens sager», der
aStore Klas och lille Klas», »Svinherden», »Kejsarens nya klä-
der», »Den lilla sjöjungfrun» m. fl. voro vår första förtjus-
ning, eller »Gullivers resor», en illustrerad upplaga för ung-
dom, eller ock de gamla tyska folksagorna, af hvilka senare
hon hade en rik samling i flera band. Här öppnade hon för
oss en underbar fantasiverld; och vi ha med Moster Gu-
stafva vandrat genom förtrollade trädgårdar och kolsvarta
skogar, gästat hos jättar och troll och féer, skådat gyllene
kungapalatser med sköna prinsessor, stått bäfvande inför eld-
sprutande drakar och jublat öfver tappre riddare, som dödat
dem. Dessa sagor återkommo sedan i våra lekar på går-
den, och många af de ungdomliga hjeltedater och ridderliga
handlingar, som vi der utförde, hemtade sina ingifvelser från
sagorna hos Moster Gustafva.
Om söndagarne, när några af gossarne voro hemma från
kyrkan, var det Moster Gustafva som läste predikan för dem; och
det skall alltid lända hennes pedagogiska omdöme och hennes
barnakärlek, ja, hennes religiösa känsla till heder, att hon då valde
de kortaste predikningar hon hade i sin rika samling; och för-
fattarens namn skall aldrig förgätas af pojkarne — han hette
Leth. Visserligen förstodo de ej mycket, ty det var inga
barnpredikningar, och visserligen hände det, att de, som sutto
henne närmast, då och då sträckte ut halsen, isynnerhet vid
bladvändningar, för att speja efter slutet; men vi tro dock,
att något litet korn kunde falla i hjertat ibland, och för
öfrigt sutto de allvarligt och stilla, och det var en god
öfning — ja, mången liten åttaåring satt äfven stilla en lång
Ne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
