Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
fattning, med hvad en stolt, men
djupt förkrossad qvinna i hennes läge
borde känna. Vi tro detsamma ej
lika obetingadt kunna sägas om Katri.
Hon liknar nog mycket en af dessa
Victor Hugos vanliga abstraktioner,
hos hvilka endast finnes en vrå af
ljus, medan hela deras öfriga inre
väsende är insvept uti
ogenomträngligt mörker. Författaren bemödar sig
varmt att förklara både hennes hat
genom ett öfvermätt af kärlek, och
hennes gåtlika uppträdande genom
ett tidigare vansinne. Vi tvifla dock,
att han deruti fullkomligt tyckats.
Ännu återstå tvenne personer, som
stå midtemellan begge partierna: den
ena, Sigrid Stålarm, genom sin börd
och sin uppfostran fästad vid
Fle-mingarnes, genom sin kärlek vid
hertigens; den andra, Ericus Erici,
genom sin kristligt försonande ställning
upphöjd öfver dem begge. Sigrid
Stålarm är styckets mest moderna
dramatiska karakter, i den mening
att striden emellan de sedliga
makterna hos henne är förlagd innerst i
hennes egen själ. llon är kanske
alltför flyktigt skizzerad, för att
djupare kunna fängsla läsaren. Och
likväl tycka vi oss äfven i henne se ett
ideal af sann qvinlighet. Hon är på
engång ädel och vek, alltför vek tör
dessa stormiga tider. Den medfödda
stolthet, som äfven hon känner, gör
att hon endast med en förolämpning
besvarar Daniel Hjorts bekännelse om
sin kärlek. Men hon ångrar det snart
och nalkas honom åter, allt annal än
stolt och liksom med en bön om till-
gift i hela sitt väsende. Han stöter
henne hånfullt bort. Förklädd till
medlidande slumrar sedan kärleken
länge i hennes bröst, tills den
ändteligen vid dödens annalkande visar sig
nog stark att spränga alla den
dotterliga pligtens och stolthetens bojor,
drifven dertill af längtan att ännu
en gång se den älskade och höra
honom rättfärdiga sig. Hans ord börja
redan öfvertyga henne, då signalen
ljuder, och hon både af den älskades
energiska utrop ocli kanske äfven af
lust att höra ännu mera, förmås att
med qvinnans ögonblickliga ingifvelse
rycka facklan ur den oförberedde
Johan Flemings hand. När hon
åter-vaknar till sans, kan hon ej mera
bära sina egna bittra förebråelser
öfver hvad hon gjort, utan glömmer
dem ljuft i vansinnets natt. — Om
Erici med historisk sanning tecknade
gestalt och om hans berättigande att
intaga sin plats i dikten, ha vi
ingenting att tillägga till hvad som
redan är sagdt i prof. Cygnæi varmt
skrifna företal.
Hvad styckets öfriga dramatiska
förtjenster beträffar, utgöra de kanske
dess allra starkaste sida. Det har
visat sig i högsta grad spelbart och
intresserar långt mera på scenen, än
vid blotta läsningen. Dess förnämsta
theatraliska förtjenster äro, kort
sammanfattade, följande: rask och
spännande handling, kort och kraftfullt
språk, stor theatereflekt isynnerhet i
slutet af tablåerna, ingen särdeles
o-sannolikhet, allt så vidt möjligt
motiveradt och åskådligt framstäldt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
