Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
ännu mindre antaglig här än då
fråga är om den nyss omtalade franska
lloddalen. — Vid den andra af de
nämnda orterna, vid Aurignac nära
Pjreneerna, har man åter funnit en
håla, hvilken efter all sannolikhet
tjenat såsom begrafningsplats hos
någon menniskostam i den
postplioce-na tiden. Till följd af okunnighet
och bigotteri har dock detta
särdeles intressanta fynd ej varit så
fruktbringande för vetenskapen som det
kunnat blifva. Då nemligen hålan,
uppfylld af menniskoskeletter, först,
år 1852 öppnades, förordnade mairen
i denna trakt att alla dessa
menni-skoqvarlefvor skulle uttagas och
begrafvas i den närliggande byns
kyrkogård. Åtta år derefter, då Lartet
besökte platsen, kunde man ej mera
med säkerhet angifva det ställe, der
de gamla benen hvilade i den vigda
jorden. Undersökningar af sjelfva
hålans botten och platsen straxt
framför gåfvo dock det ofvannämnda
resultatet, att här varit en
begrafningsplats, hvarest man, utanför sjelfva
förvaringsrummet för de döda, anställt
måltider, hvilket synes af det kol
samt de brända och öppnade ben
jemte redskap, dem man der
finner. Vid dessa måltider, hvilka
förmodligen varit något slags
offerfester, synes man bland annat äfven
bespisat sig med kött af unga
individer af Rhinoceros tichorinus samt
såsom läckerhet förtärt märgen i
deras ben. 1 sjelfva grafrummet
förefunnos hela skeletter af djur,
hvaribland Ursus fpelaeus, hvilka troligen
blifvit dit införda för de dödas
räkning, ett bruk som vi återfinna hos
flera vilda folkslag.
Vi kunna härmed afsluta vår
redogörelse. Af det redan anförda
torde äfven tydligen framgå att man
har en mängd ganska goda skäl för
antagandet att menniskan lefvat på
samma tid som de numera från
jorden försvunna stora elefanterna,
hyenorna, björnarne och rhinoceros. Man
kan visserligen ännu i enskilda fall
uppkasta tvifvel samt vara af olika
meningar, men satsen i dess helhet
synes dock vara obestridlig, för den
som granskar fakta utan förut
fattade åsigter. Den har också redan,
som vi sett, blifvit allmänt omfattad;
ja så allmänt att man tillochmed
velat förskaffa den historiska anor, då
man sökt framdraga bevis för att
densamma af flere lärde varit känd
oeh riktig befunnen redan i slutet,
ja redan i början at’ förra seklet. Det
är derföre ej utan skäl, som man kan
säga att frågan nu redan inträdt i
det tredje af de stadier vårt motto
angifver.
Men, skall läsaren fråga, huru
gammalt är då inenniskoslägtet? huru
många år skilja oss från de
menniskor, som i den postpliocena tiden
tillverkade flintvapnen i Somme-dalen
eller anställde begrafningsfester vid
grottan nära Aurignac? Dessa frågor
äro ganska svåra att besvara.
Redan i början af denna uppsats
antydde vi huru vanskligt det är att i åratal
uppmäta den tid som förflutit sedan
t. ex. de schweiziska sjöfolken exi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
