Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’366
gen af Danmark. Innevånarne
protesterade icke allenast icke emot detta
argument, utan de gåfvo det
tvärtom sitt bifall, enligt den tidens
sätt, genom att svära eden
korporation efter korporation, kanton efter
kanton.
Sedan konungen i våra dagar
af-stått från diktaturen och folket åter
blifvit kalladt att deltaga i
regeringen, skyndade Slesvigarne sig att
sända deputerade till den
gemensamma församlingen, som instiftades
genom konstitutionen af den 12:te
Oktober år 1855. Alla de valda
emot-togo sitt uppdrag och endast två af
tio afsade sig senare detsamma (1858).
De öfriga fortfara att sitta
tillsammans med de deputerade från
Jutland och öarne.
De öfverlade alla om ett projekt
till en ny, mycket liberalare
konstitution, och majoriteten af dem
röstade för att sätta denna konstitution i
verket (1856). Inför sådana fakta
kan man ej mera tvifla att ej
Slesvig skulle känna sig såsom en dansk
provins; det innehar således endast en
bråkdel af den nationella
suveräniteten, och dess innebyggare kunna ej
utan alla öfriga Danskars
medgifvande disponera om hela eller en del af
deras territorium. Majoriteten vill ej
heller detta. Hvad åter beträffar den
minoritet, som önskar en förening
med Holstein, så kan den utan
tvifvel framlägga denna sin åsigt, men
den eger ingen rätt att söka göra
denna åsigt gällande genom våld,
eller att ingå allianser med fremmande
makter för att förskaffa sig det stöd
och den kraft, den ej eger inom
landet. Om denna minoritet skulle
uppresa sig, skulle det ej vara en
nation som förklarade krig emot en
annan; det vore en faktion som
började inbördes krig och hvars förening
med statens fiender skulle vara
högförräderi.
ßebellerne skulle ej kunna
påkalla skydd af folkrätten, och de
makter som erkänna
nationalitetsprincipen skulle ej kunna understöda dem
eller taga deras parti; ty
noninter-ventionsprinoipen följer som ett
ko-rollarium af denna princip. Man kan
nemligen ej inblanda sig i sina
grannars affärer utan att derigenom
förneka dem rätt att sjelfva reglera dem.
Hvilken nation är det föröfrigt, som
tillåter andra att föreskrifva sig
sättet huru den skall styras? Skulle vi
till exempel vilja bemyndiga den
tyska förbundsdagen att anställa
omröstning i Elsass, för att utröna om
innevånarne vilja förblifva Fransmän
eller Tyskar? Men, skall man väl
säga, fallet är ej likadant: någon
sådan fråga har alls icke blifvit
framkastad i Elsass och dess befolkning
visar alldeles inga känslor af
oberoende. Nå väl, visa då Slesvigs
innevånare några sådana känslor? Hafva
de någonsin gjort någon min af att
vilja uppresa sig? Har denna
befolkning försökt att draga någon
fördel af det förra kriget (1848—1850)
eller af det närvarande, för att
bryta sin tusenåriga förening med
Danmark? Är det ej tvärtom utredt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
