Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671
Augusti besteg jag, utan att vara
försedd med några vapen, toppen af
den lilla ön, för att derifrån
uppmäta vinklar emellan de omgifvande
uddarne. När jag var på 50 till 60
stegs afstånd ifrån den högst
belägna punkten af ön, märkte jag en
björn, som före mig bestigit samma
spets, förmodligen för att derifrån få
en öfversigt af hvad byte
kringliggande isfält hade att erbjuda.
Emedan äfven isbjörnen tydligen redan
varsnat mig, vågade jag ej springa
tillbaka till båten, utan gick rakt
e-mot honom, i förmodan att denne,
såsom jag alltid hittills sett isbjörnar
göra då menniskor nalkas, skulle
blifva skrämd och springa. Denna gång
slog dock min förmodan icke in,
u-tan isbjörnen nalkades mig tvärtorn
långsamt i halfcirkelformiga slag, tills
vi stodo så nära hvarandra, att jag
med en käpp kunnat slå till honom.
Han stod något högre upp på ett
stenblock, hväsande oeh trampande
med fra in fö t tern a, jag något lägre,
skrikande och hojtande allt hvad jag
kunde och kastande stora stenar på
björnen, af hvilka en mängd
träffade, utan att han dock tycktes
bekymra sig mycket om dem. En stor
sten träffade slutligen tvärsöfver den
emot stenblocket stödda framlabben,
och smärtan af detta slag eller
snarare tillfredsställd nyfikenhet bevekte
björnen till återtåg. För att ej
synas (hvad jag verkligen i hög grad
var) uppskrämd, följde jag ett
stycke efter björnen, tills han doldes
bakom ett utstickande klippblock, men
sprang derpå allt hvad jag förmådde
tillbaka till båten. Då jag
återkommit dit, berättade jag äfventyret för
Torell, men hade ännu ej hunnit
sluta berättelsen, förrän Torell afbröt
mig med utropet: "se der är han",
och pekade på några ett par hundra
alnar från båten belägna klippblock,
från hvilkas spets öns hvite
beherskare stod och betraktade oss. Ett
par af manskapet sändes att förfölja
honom, men genast då de nalkades
tog björnen till flykten och vi sågo
honom aldrig mer.
Den 11 Aug. , foro vi vidare
österut, gynnade af god vind och isfritt
vatten, och kommo ändtligen om
aftonen till den af Parry med namnet
Distant High-Land betecknade
kuststräcka, som vi så många gånger
förgäfves sträfvat att uppnå. Under
dit-vägen bestego vi det höga berg, som
upptager vestra delen af den tredje
bland de halföar som skjuta ut på
norra delen af Nordostlandet, för att
se, om ej den bakomliggande djupa
fjorden möjligen bildade ett sund,
som förenade Hinlopen-Strait med
Norra Issjön. Sedan vi öfvertygat
oss om att något sådant sund enligt
all sannolikhet ej fanns till,
byggde vi, på bergets emot hafvet
tvärbrant stupande östra sida, en
sten-vård, i hvilken några anteckningar
nedlades, klättrade derpå ned igen
till båten oeh rodde vidare.
Den 12 Aug. ville Torell och jag
begifva oss öfver land till ett högt
berg, som tycktes ligga 1$ till 2 mil
öster om vår rastplats. Landet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
