Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(690
såg så besynnerligt ut, att jag sedan
ej kunde slita mina ögon ifrån det".
— "Ja", svarade hennes kusin
tankspridd, "man ser emellanåt sådana
ansigten".
— "Jag är säker på att det
ansigtet måste hafva sin egen historia.
Tror du ieke Edvard, att det måste
vara fallet med menniskor, som se så
ut? Jag har icke haft några öden,
och det synes nog på mig; du har
icke heller haft några, och ditt
utseende bär icke heller vittne om
några sådana. Det vore orätt att påstå,
att menniskor för ro skull kunna se
ut på det viset!"
— "Huru då, för det.första?"
frågade ban skrattande. "Och för det
andra: var det ett karl- eller
frun-timmersansigte? ty det har du icke
ännu låtit mig få veta. Jag gissar
att det var den der resliga mannen
med det röda skägget som man
nuförtiden ser öfverallt i London — du
har alltid svärmat för skägg."
-— "Det var ett fruntimmer",
sade Harty ifrigt; "och det enda hon
kan liknas vid var en inspirerad,
triumferande madonna vid sin
himmelsfärd, målad af någon gammal stor
mästare. Hon hade sin plats tvenne
bänkar bakom tnig och då jag först
fick sigte på henne, satt hon
tillbakalutad, med händerna
hopknäppta i famnen och med ansigtet vändt
mot orkestern; det hade ett så
förklaradt och hänryckt uttryck, sådant
jag aldrig förut skådat i ett
menni-skoanlete. Och ack, hvilka ögon!
Det var icke så mycket deras skön-
het, som icke mera det underbara
uttrycket i dem som var
anmärkningsvärdt, ty de tycktes skåda ting
dem ingen annan kunde se. Det var
som om blott det yttre omhöljet
varit der, och som om hennes själ
irrat långt, långt i fjerran, badande
sig i ett paradisiskt ljus, osynligt för
våra gröfre sinnen".
— "Säkert någon sydländska",
sade Edvard. "Man ser emellanåt
dessa mörka anleten stråla uf en
underbar glans".
— "Nej, det var ingen italienska",
afbröt Harly ifrigt; "hon var icke
mörk, hon var blond, med rikt ljust
bår och ett ansigte hvitt som
marmor". (Edvard Savilles hjerta
klappade våldsamt.) "Och hvad som
var det märkvärdigaste, var hennes
underbara medvetslöshet; ty den
tycktes helt och hållet isolera henne (råa
den omgifvande mängden. Hon var
helt allena — var det ej underligt
hos en så ung qvinna ? Hon kan ej
vara mer än tjugutre eller tjugufyra
år; då hon gick ut, passerade hon
tätt förbi mig, och då såg jag att
hon var ensam — du tycker säkert
att jag är helt förryckt — men
till-ochmed hennes drägt var så alldeles
ovanlig: hon hade en klädning af –"
—- "Violett sammet, och en
diamant-kam?" utbrast Edvard Saville,
och reste sig i länstolen häftigt
upprörd. , "Min goda Harty, kan
dusäga mig någonting otn denna qvinna?"
sade han, och fattade begge hennes
händer. "Du sade att ni tillsammans
lemnade konsertsalen ; såg du henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
