Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Har Konung Erik XIV dött af förgift? A. Ahlqvist: Om konung Erik den XIV:s fängelse och död. Historisk afhandling. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAR KONUNG ERIK XIV DÖTT AF FÖRGIFT? 31
Eriks död och yttrar sitt missnöje, att ej rådsherrar
varit närvarande. iSTu var saken klar. Lagerbring
återgaf berättelsen likasom förut Dalin. Celsius
uppsatte en lång rörande beskrifning, huru Erik
fått underrättelsen om sin förestående död och
afhört den utan bestörtning, huru han fyra dagar
förut begått nattvarden och sedan tagit giftet, huru
Johan för att bortblanda korten låtit till-skrifva
sig falska berättelser, dem häri skickade till
hertigen, huru denne icke låtit förblinda sig af
dessa konster etc. . . . Sådan har berättelsen
sedan fortplantats. Fryxell har blott ur egen
fatabur för säkerhetens skull tillagt, att Erik
af de förelagda dödssätten »valde giftet», samt
en noggrann beskrifning på hans uppförande vid
nattvardens annarnmande.
Huru härmed nu än må vara, säkert är, att dessa
dokumen-ter existera och ännu flera dertill, l
senare tider har man upptäckt det äldre dokumentet
af 1569. hvilket visar, huru biskoparne redan då
medgifvit Johan rättigheten att till sjelfförsvar
taga brödrens lif; och temligeii iiyligt har sjelfva
originaldokumentet till br. af deri 19 Jan. 1577
blifvit offentliggjordt. Dessutom känner man numera en
hel mängd bref, hvari Johan syftat åt möjligheten af
domarnes och fullmakternas verkställande. Onekligen
ligger ju häri en stark »liknelse» och isynnerhet i
den omständigheten, att en dylik uttrycklig fullmakt
är,af konung Johan under-skrifven endast litet mer
än en månad före Eriks död, samt att deri omnämnes
den man, som af sägnen och Messenius utpekats såsom
gernirigsmannen. En jury skulle ju ha temligen
svårt att neka sitt »skyldig» till svar på en
sådan anklagelse som Mes-senii, bestyrkt af så väl
sammanträffande intyg som de anförda dokumenternas.
Den jury, som sätter sig till doms öfver det
förflutna, bor dock hafva tid att två gånger pröfva,
innan den säger sitt verdict. Och här firmas verkligen
anledningar att pröfva både intygens öfverensstämmelse
och »liknelsens» beviskraft.
Först och främst är det en egen, ehuru obetydlig
omständighet, att under det Messenius omtalar Johannes
Henriksson såsom den egentliga hufvudpersonen i det
stygga dådet, gifva doku-menterna anledning att tro:
det ena, att han för tillfället ej varit närvarande,
det andra, att han alldeles icke mer än de öfrige
väk-tarne varit konungens förtroendeman. Messenius
säger, att Joh..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
