Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diverse skönliteratur: Ontis (sic): Ulysses på äfventyr eller Homeri Odyssé i fri öfversättning. Kol: Rhampsinit. Posthumus eller Lifvet och Döden. En Prolog. Anna A. En bukett. Af z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säkert är att hans skämt derstädes icke fladdrar utan
faller – ned i simpelhet. Tydligen har det föresväfvat
honom, att det tvetydiga skämtet hör till matsedeln
för en dylik parodi; men när man diktar dylikt efter
matsedel, går det just så som här med vår författare:
anrättningen blir hvarken skämtsam eller tvetydig.
Om hr Kols Rhampsinit hafva vi föga att säga.
En gjord dikt, sådan som man förut sett
i tusental. Ämne från Herodot i kongl. svensk
metrisk omskrifning, allt ordentligt tillverkadt efter
akademiska regler. Ej en aning om inspiration
och versen emellanåt af den sort, som man i gamla
tider ansåg för skön. Månen kallas »Diana skön
och mild»; en död kropp:
»dessa multnade ruiner
af menskoandens fängelse.
och tonerna: »Naturbarnen i glädjens zoner».
Då författaren kastar en återblick på sitt värf med
de orden, att:
»Sångmöns tidsfördrif
Det var att se fornsägnen täckt
I diktens lätta rosendrägt.
tillåta vi oss förklara, att hans sångmö bestämdt
njutit af en synvilla, då hvarken dikt eller
rosendrägt här stå att upptäcka.
Posthumus är, som namnet utvisar, ett barn utan fader
i lifvet, eller hvars fader åtminstone måtte hafva
dött bort från sitt forna jag, som lefde för »tre
decennier» sedan. Få vi sluta af fostrets skaplynne,
måtte denne fader hafva lidit af nyromantiska
congestioner, ty något mera yrande än denna
metafysiskt-astronomiskt-psychologiskt-ethiska
dikt påminna vi oss icke hafva läst. Begynnande
med ett bottenlöst tvifvel, som på de första
två sidorna betecknas af 18 frågetecken och 16
utropstecken, uttröttar sig den arme Posthumus
hela 80 sidor igenom med idel drömmar, syner och
allsköns qval, tills han slutligen stannar på en
kyrkogård, bortstöter tviflets harpyia, mottages
af den nedsväfvande religionens ande och dör – allt
under en salva på två sidor af 24 utropstecken och
4 frågetecken. Lägger man härtill en väldig apparat
af ack! o! ha! m. m. d. hela dikten igenom, så antyda
redan dessa yttre tecken en sådan väldig stortalighet,
som tröttar utan att lyfta. Sådant förefaller oss ock
hela diktens skaplynne vara. Det röjer ett bemödande
att gifva något oändligen stort, djupt och herrligt;
men konstens genius har tydligen ej varit med vid
dessa svåra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
