Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk folkkunskap. Hallands Fornminnesförenings Årsskrift för 1868. Hofberg, Nerikes gamla Minnen. Hyltén-Cavallius, Värend och Virdarne. Ett försök i Svensk Ethnologi. 2 delar. Brunius, Försök till förklaringar öfver Hällristningar, med femton planscher. Af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans lediga stunders studier; vi få del af den rika
skörd, som den från det offentliga lifvet bortgångne
embetsmannen i sitt otium insamlat och bearbetat;
vi finna här den åldrige vetenskapsmannens tankar,
som tidigt hos honom uppstodo och under en lång följd
af år utbildats och stadfästats, ehuru mångfaldiga
arbeten af annan art hittills förhindrat deras
fullständiga offentliggörande.
En sådan samverkan är af yttersta vigt. När
vetenskapsmannens arbeten icke förblifva okända utom
hans studerkammare eller utom en sluten krets af
invigde, när de deremot röna ett varmt emottagande
af mängden, då vinnes den rätta luften, uti hvilken
det vetenskapliga arbetet frodas och varder rikligt
frukbärande. Derutöfver är fornkunskapen kanske
den vetenskap, inom hvilken allramest kan af den
olärde göras till underlättande af den vetenskapliga
forskningen, ty den som fått sin uppmärksamhet fästad
å vår forntids minnen, behöfver allenast hafva
ögon och öron öppna för att kunna göra värdefulla
iakttagelser.
Detta i flera afseenden glädjande förhållande, att den
inhemska folkkunskapen, särskildt fornsakskunskapen,
vunnit vänner och bearbetare bland alla klasser,
bör dock blifva den starkaste maning till stor
försigtighet. Noga måste vetenskapsmannen akta sig,
att han icke genom förhastade, ännu obevisade eller
kanske till och med obevisliga hugskott bryter
emot naturforskningens lagar, de enda som äro för
folkkunskapen bestämmande, att han icke derigenom
vilseleder en allmänhet, som med ifver lyssnar
till hvarje nytt påstående inom detta område. Så
mycket nödvändigare är denna försigtighet, som
allmänheten är icke litet benägen att gå den
vetenskapliga forskningen i förväg och på egen hand
uppgöra theorier, ofta grundade på missförstånd
och på hogkomster från förgångna mindre kritiska
tidehvarf. Öfver alla sådana afvikelser måste
vetenskapsmännen noga vaka och på det allvarligaste
arbeta emot dem. Hur skall man annars kunna bestå i
striden mot de otaliga oriktiga, på hugskott grundade
föreställningar om våra forntida förhållanden, som
varit gängse och ännu icke hunnit undergräfvas? Mången
finner den kritiska skärpan obefogad och betraktar
den med oblida ögon såsom ett misstroendevotum
å vetenskapsmännens sida mot allt allmänhetens
deltagande uti deras arbete. Man kan icke göra sig
en mera gruudfalsk föreställning. Endast genom att
använda denna kritiska skärpa främst mot eget och
sedan mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
