Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Theater och Drama under andra kejsardömet, af Rudolf Gottschall. Bearbetad från tyskan och försedd med tillägg af C. Eichorn. Af C. Wirsén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 LITERATURHISTORISKT.
och verkligheten, och han har alla de
särskiljande egenskaper, som följa med det
tidsskifte, hvari han uppträder.
Ponsard hade ej Augiers stora begåfning; men han var
en talang utan flärd, och han är af en betydelse,
som finnes antydd af Gottschall, och om hvilken vi
skulle vilja yttra oss utförligare, derest ej ämnet
vore af art att kunna föra allt för vida ut pä det
literaturhistoriska området. I korthet, Ponsard
har varit den förste att rödja väg för en nyare
sjelfständig fransk dramatik, Den romantiska skolan
i Frankrike var aldrig nationel; den aflägsnade sig
allt för mycket från den klarhet och den bestämdhet,
hvilka äro det franska lynnet egna. Ej heller
har den inom dramat gifvit djupt och följdriktigt
tecknade karakterer. Hvad handlingen angår, var den
nog oftast spännande, men man var ej så nogräknad,
då det gällde att uppvisa dess nödvändiga samband med
personligheten, ur hvilken den skulle framgå. Genom
verkliga förtjenster i dessa afseenden skulle skolans
dramaturger möjligen hafva kunnat ersätta hvad som
brast i nationel halt och nationelt lynne. Nu åter
kan hvarken den starka fantasien, som förråder sig i
framställningen af ovanliga, nervskakande händelser,
eller de lyriska skönheterna i en och annan monolog
försona med det felaktiga i konceptionen. När nu så
var förhällandet, hvad var att göra? Skulle man låta
sig nöja med att se Cid eller Eritannicus och anse den
s. k. klassiska skolan hafva inorn dramat en gång för
alla skänkt det bästa och högsta? Men publiken visar
genom sin frånvaro från sådana föreställningar på
teatern, att en ny tid med andra kraf vuxit, upp, och
att, om den än alltid med tjusning skall se Molierés
eviga verk, ej Corneille och ej Racine och ännu
mindre Voltaire längre kunna fängsla sönerne a f det
nittonde seklet. Det är Ponsards förtjenst, att genom
sina dramer hafva antydt den riktning, i hvilken det
högre skådespelet hädanefter måste ledas. Charlotte
Corday och Le lion amoureux äro i detta afseende
betecknande. Ämnena äro lyckligt gripna ur ett af
folket ännu älskadt skifte i dess nyare historia,
språket är klart och ädelt. Karakterstecknirigen
är väl ibland osäker; men begge skapelserna ega det
oaktadt en enkelhet och en styrka, som behagar vida
mer än nyromantikens sällsamma effektmanér. Och dock
kan naturligen Ponsard icke i den diktande fantasiens
glöd jemföras med snillet Victor Hugo. Men han har
deremot fattat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
