Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olika sätt att läsa Bibeln. Gamla Testamentets Literatur-Historia, i Uppsatser af A. Hausrath. Öfversättning. Om Bibelns Inspiration, af Richard Rothe. Öfversättning. Af C. F. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
god del af sitt häfdvunna anseende. Den inom dessa
folkstammar gängse böjelsen att i enskilda personer
och slägter symbolisera allmänna geografiska och
politiska förhållanden uppenbarar sig i moseböckerna
alldeles för tydligt att låta sig misskännas. Abraham
och Loth äro fäder för hela den semitiska folkgruppen;
Esau och Jakob representera striden om öfverväldet
mellan Edomiter och Ismaeliter, och de äldre
patriarkerna betecknas af Bunsen, i hans Bibelwerk
für das Deutsche Volk, såsom tidsåldrar, under
hvilka den ena eller andra herdestammen intagit en
framstående ställning. Anmärkningsvärd är härvid
den skillnad, som folkmedvetandet gör mellan
»tjensteqvinnans» och den friborna makans söner;
från den förra härstammade de orena och föraktade
stammarne, medan Israel sjelf genom ett underverk
uppsprang ur det laggilda äktenskapet: Midianiter
och Ismaeliter härstamma från Abrahams frilla och
trälinna, Moabiter och Ammoniter hafva uppstått
genom en blodskam; men den fruktsamma Sarai blef
genom gudomlig tillskyndelse moder till den rätte
arfvingen. En oredig blandning af verkliga personer
och kollektiva, under ett personnamn sammanförda,
varelser: se der karakteren af all forntids historia.
Att Moses har en individuel och personlig verklighet
är deremot något som vi icke behöfva betvifla. Den
egyptiske historieskrifvaren Manetho skildrar honom,
på samma sätt som bibeln, såsom den israelitiska
stammens andliga och politiska öfverhufvud, endast
med den skilnad, att hvad bibeln beskrifver såsom en
flykt, framställes af den egyptiske häfdatecknaren
såsom ett verk af hans egna landsmän: Israeliterne
skulle af desse hafva blifvit förjagade såsom
orene. Men om således Moses’ egen personlighet är åt
historien bevarad, så är detta ingalunda förhållandet
med autenticiteten af hans skrifter. Moseböckerna
innehålla en mängd urkunder af högst olika ålder och
beskaffenhet, af hvilka de allra äldsta icke gå längre
tillbaka än konungadömets början, och den yngsta,
Deuteronomion eller den senare lagen, en omredaktion
i strängt jehovistisk anda, påtagligen härrör från
judaväldets allra sista dagar. Man läser icke längre
än några verser i andra kapitlet af Genesis, förr
än man påträffar en ny variant af skapelsehistorien,
alldeles olika med den första både till uppställning
och utgångspunkt. Aldrig förekommer en antydning,
att Moses sjelf författat någon af dessa skrifter,
i hvilka äfven hans död omförmäles, aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
