Maj skred framåt och ingenting inträffade, som kunde rättfärdiga den ömsesidiga paniska förskräckelse, vilken betagit Otto och Annie efter deras Djurgårdsutflykt i början på månaden. Ottos lynne blev tvärtom lugnare och det enda ovanliga, som kunde upptäckas i hans väsen, var något visst förstrött och frånvarande, som plötsligen lät honom liksom totalt glida bort från allt, som hörde livet till. Mitt i en skymningstimmes växelspråk eller en avskedsstunds handslag kunde hans anletsdrag med ens förlora varje glimt av leende. Ögonen fingo dödsspänningens dystra brand och munnen dödsfarans bistra, hopbitna allvar. I sådana ögonblick ringde ödets klocka hörbart för hans öra. Livet och döden spelade sin krona och klave om hans lott, och döden log sitt segertrötta gubblöje, medan livet bekymmerslöst kastade Otto Imhoffs lyckoslant med sin lilla lättsinniga barnahand. Men blott en sekund brukade denna hans varelses förstening inför förintelsens Medusahuvud räcka, så kvällde ånyo tillvarons blodflöde genom hans ådror, och han smålog åter mot Annie, som i en dunkel känsla av hans oro smugit sig närmare hans hjärta. Men veckorna gingo, och för var dag växte hans livsmod sig starkare, och ödets hot tedde sig avlägsnare. Medan han flanerade genom majs vårklara Stockholm, flätade hans sysslolösa tanke en hel vävnad av fantasier i rosenrött om bröllop och smekmånad, och han började betrakta alla ensamma fyrar bland sina bekanta med den glada överlägsenheten hos beati possidentes, de lyckliga, vilka kära välkomstord vänta innanför den egna tröskeln.
Slutligen stod bröllopet för dörren. Annie skulle blott dessförinnan göra ett skyldighetsbesök hos släktingar på landet. Denna lilla resa, som hon länge hade uppskjutit i en oklar rädsla att lämna sin fästman ensam, stod för dem båda två som en verklig olycka, ty de hörde båda till den sorts människor, för vilka själva ordet skilsmässa har en pinsam klang. När nu färden äntligen blev verklighet, sökte de överbjuda varandra med gott humör och i avskedsstunden skämtade de uppsluppet på perrongen. Men Annies ansikte hade icke väl försvunnit i det bortilande kupefönstret, förrän en tung sorgsenhet steg upp i Ottos själ, och med sänkt huvud vandrade han långsamt hem genom den ljusa vårkvällen.
Morgonen därpå vaknade Otto upp med våldsam hjärtklappning och ett tryck över bröstet som efter maran. Vad var det han hade drömt? Han kunde icke erinra sig det, men det föreföll honom som något oändligt tungt och sorgmodigt, ett av dessa sömnens oklara varsel, vilka först en olycka eller ett dödsfall återkalla i minnet.
Eftertänksamt drog han upp rullgardinen och möttes av ett solljus, som nästan bländade hans ögon med sitt vita skimmer. Åter detta eviga solsken och denna eviga blå himmel! Blev det då aldrig en smula mulet, litet töcken att gå och dåsa i? Hans tanke längtade i detta ögonblick formligen efter höstens disiga och grå luft, där allt som är eggande domnar till ro, och åter lät han rullgardinen glida ned som ett skydd mot dagern och det brutala livets bekymmer och maningsrop. Så kom han med ens ihåg gårdagens skilsmässa, och orsaken till hans misstämning gick plötsligt upp för llans själ. Annie hade rest ifrån honom och han var ensam. Först om en vecka skulle hon komma tillbaka. En vecka, han ville le, men samtidigt tänjde denna korta ensamhetstid ut sig för hans blick till en hel kritisk följd av Tycho Brahedagar, på vilka alla slags olyckor kunde drabba honom. Han var allena, ensam i den stora huvudstaden, för vilken han alltjämt bevarade något av lantbons osäkerhet, och i detsamma upprullade sig hela detta Stockholm som en karta för hans öga med alla sina skilda stadsdelar och sin skrämmande labyrint av hus och gator. Överallt voro människoboningar och människoöden, men för h@nom var denna tallöshet ett enda stort tillslutet och förstelnat Babylon. A., B. och C., de hade tusentals förbindelser, som gjorde stenmassorna levande o@h stråkvägarna välbekanta. De hade barndomshemmets kakelugnsvrå, där man drömde sig glad på sina skolårs soffa, medan den gamla rapphönshunden smeksamt lade sitt huvud på ens knä, och föräldrarnas trygga fönstersmyg, där det spåddes gott för dem bland åldrade krukväxter och blekta broderier. De hade tusen tillflykter med välbekanta stämmor och besläktade anletsdrag, med skämt, blomdoft och fåglar, som häcka, tusen portar att klappa på, i vilka deras ankomst hälsades av leenden och blickar, som lyste upp. Men var hade han en tillflykt sedan Annie rest? Jo, det var sant -- vänner hade han. Han kunde taga ensamhetens tiggarpåse på sin rygg och gå och bettla om en smula ömhet. Men lika litet som han ville gå ikring och låna penningar, skulle han gå och knacka på dessa hemlösa ungkarlsrum, där man med ansiktet bortvänt i sin gungstol söker med konstlat skämt tigga sig till ett sällskap. Och dessutom -- han ville icke råka sina vänner. Han ville icke höra deras frågor om hans hälsa, under vilken han anade nyfikenhet och beklaganden, han ville icke utsätta sig för att fixeras i smyg av misstänksamma ögon. Han var icke sjuk. Eller kunde han rå för att andra människor förföljde honom? Å, min Gud, vad han var ensam! Och han gav sig till att snyfta, medan han erinrade sig sin mor, hur hon kunnat smeka honom glad, då han var liten, i det hon ned sin djupa, sydländska altröst viskade »du courage, mon p'tit, du courage».
Nej, detta gick icke ihop, han måste in i en allnan tankegång. Nervöst grep han hatt och käpp och skyndade ut. Därute på Norrtullsgatan mötte formiddagens vanliga skådespel. Över den stilla småstadsgatan rullade liktåg på liktåg mot kyrkogården. Vårsolen strålade i all sin klarhet över den svarta kistan och det svarta vagnsföljet. Tungsint vandrade Otto mot Stockholms centrum och för vart steg han tog brusade livet kraftigare ikring honom. I den vårljusa luften tedde sig staden som en myrstack, livad av den mest idoga beskäftighet. Människor gingo raskt, talade fort, hastande som hade de alla tusentals ärenden och uträttningar att bestyra. Det var en rörelse och en glättighet, ett stim och en strävsamhet, som lät det kännas förunderligt pinsamt att ingenting hava att uträtta och ingen att möta. Livet tycktes med ens gömma så mycken mening och så mycket intresse. Som ett väldigt vattendrag samlade det alla krafter i sin mäktiga strömfåra. Otto ensam var kastad åt sidan om det hela, ett vinddrivet vassstrå, slitet av för att försvinna.
Åter lade sig ensamhetskänslan som ett isande band kring hans hjärta. Men vad hade han också ute i vimlet att göra? Varför hade han icke stannat därhemma i sin ensamma vrå? Där hade han kunnat ligga i ro bakom de nedfällda gardinerna och drömma bort de onda timmarna. Härute skulle virveln brusa över honom. Sorlet pinade hans nerver och trängseln lade sig som en tyngd på hans bröst. Till sist kände hela hans varelse en formligt fysisk rädsla inför denna gatans aldrig sinande livlighet, en art svindel, som om han stått för nära ett bantåg. Han smög sig allt närmare husväggarna. Så vandrade han febersjuk gata upp och gata ned ända till dess middagstimmen lockade honom in på en restaurang. Mekaniskt slog han sig ned vid ett bord, och härinne i den kvalmiga luften slogs hans stämning plötsligt över i ett barns hjälplösa sentimentalitet. Han er for med ens ett oändligt medlidande med sig själv. Han studerade matsedel och vinlista så noggrant som gällde det att med alla tänkbara medel trak tera denne stackars ensamme och förföljde Otto Imhoff. Efter måltiden gick han så med cigarren i mun ut i kaféet i det säkra hoppet att där träffa en vän, någon bekant, detsamma vilken, blott en, som tryckte hans hand och lyssnade till hans stämma. Så helt och hållet hade nu hans misstänksam het besegrats av den övergivnes behov att få tryg ga sig till någon. Men hans hopp gäckades full ständigt. Vårvädret hade gjort stamgästerna otrog na, lockande dem ut från stadens damm och värme. Förgäves spejade Otto efter ett bekant ansikte. I alla dessa drickande lag satt icke en, som han kände, icke ens någon av dessa urspårade kafékunder, vilka äro de ensammas sista tillflykt och av vilka man, när allt annat slår fel, kan för punsch och konjak tillhandla sig en stunds uppmärksamhet, en stunds sällskap.
Otto gick vidare till andra kaféer och förlustelseställen, men överallt med samma resultat. Överallt sutto vårlikt upprymda och språksamma kotterier, glammande inbördes med den obesvärade förtrolighet, som gemensamt kamperande på offentliga lokaler alstrar, men ingenstädes syntes något sällskap, i vilket Otto kunde bedja att få slå sig ned. Det var kuriöst, det var tragiskt, hundratals och åter hundratals människor, och ingen av dem alla betydde något för honom eller kunde skänka honom bistånd mot hans ensamhet och hans ängslan. Till sist kände han sig formligt generad över att gå ikring och leta utan att någonstädes råka ett bekant ansikte. Det kändes som en skam att vara så ensam. I ett behov att visa att han icke var någon utstött paria, frågade han en kypare så högljutt efter herrarna X. Y. Z., att de kringsittande fixerade honom med förvåning. Men kyparen hade icke sett någon av de omtalade herrarna. Röd i ansiktet skyndade han ut, irrade ett stycke på en och ett på en annan gata, till dess han äntligen fann sig hava stannat framför ett tidningskontor.
Ett tidningskontor! Det klack till i bröstet på honom, som när man känner att man kommer att falla offer för en frestelse. Att icke läsa några tidningar var nämligen en av de viktigaste förhållningsregler Otto pålagt sig själv, medveten som han var om den ödesdigra roll tidningarna spelat vid utvecklandet av hans exaltation. Men i dag betog honom på nytt och oemotståndligt den fanatismens och agitatorskapets åtrå att passionera sig för alla dagens fejder, som var en av hans väsens grunddrifter. Han längtade efter tidningsspalternas stridslystna sorl av slagord och invektiv, efter deras av partilidelse och meningsbrytning heta atmosfär, som drinkaren efter alkoholens upphetsning. Som driven av sitt öde steg han dit in.
Butiken, dit hans steg lett honom, låg vid en melankolisk bakgata, där bräckliga gamla byggnader lutade mot varandra och solskenet såg vilsekommet ut, där det smög sig efter den mörka husraden. Själva boden var kal och otrevlig och dess vita väggar luktade fukt.
Otto gick fram till disken och började sitt studium. Och snart såg han igenom hela linjen, från de stora huvudstadsbladen, som agerade grandseigneurer och överstepräster, stoltserande i sina dräkter av papper med så stora åtbörder, som vore dessa produkter av gammal lump lysande som ädlingens sidenskört och ärevördiga som prelatens mässkrud, ända ned till de minsta boulevardbladen, vilka uppträdde med grändernas alla ogenerade fasoner, koketterande med hålen i sina trasiga mantlar, stänkande ner de förbigående med smutsen från körbanan och frossande i nöjet att skriva ohöviskheter på husfasaderna. Och alla dessa, små och stora, dömde och etiketterade allt mellan himmel och jord lika oförskräckt -- mänsklighetens hjärtan och njurar ägde tydligen ej en hemlighet, fördold för dessa pappersgudars ögon.
Tidningarna utövade också sin vanliga verkan på Otto. Medan han läste vaknade på nytt allt som var partiman och fanatiker inom honom. Han kånde sig som en desertör, vilken återvänt till slagfältet, där hans livs stora batalj stod. Hans hjärta dunkade av lidelse och spänning, medan llan i de olika bladen efterspanade, hur förhållandena i detta ögonblick artade sig för hans partl och de män han älskade. Stunden var emellertid föga lämplig för en generalmönstring av denna art. Där icke reaktionen sjöng sitt larmande Te Deum, dagtingade man med idéerna, förde ett skyggt och modstulet guerillakrig; till och med den tidning, där han själv lett kampen, balancerade sig försiktigt fram utan att våga uttala de ord, som en gång varit de stora härropen. Detta intryck, som alltid måste verka upprörande på en natur som Ottos, blev i dag i den gränslösaste exaltation, som behärskade honom, en formlig kris av förtvivlan och raseri. Han krympte ihop av smärta under motståndarnas segerhymner. För varje hånsord som drabbade hans parti -- de få och de förföljda -- bet han ihop läpparna i ett hat, som var själssjukt i sitt vilda hämndbegär.
I en dylik upphetsning bläddrade Otto i tidning efter tidning, ända till dess en stämma lät honom spritta upp ur sin läsning. Det var en gammalklok röst, hes som en korps, och dess gäckande tonfall tycktes begabba hans vanmakt. Otto for upp och såg sig ikring med en brännande, uppretad blick. Så upptäckte han först att han ej var ensam därinne på tidningskontoret. Mitt emot honom satt en gammal herre, fördjupad i sin ortodoxa tidning, och det var han, som med skadeglada instämmanden beledsagade sin läsning. Vem var det? Otto urskilde en hånfull blick och en spotsk min, men anletsdragen kunde han ej få klara för sig, ty de tycktes växla medan han fixerade dem, växla för varje ögonblick och förvandla sig till alla de fysionomier, som voro Otto förhatliga, till motparternas och segrarnas alla övermodiga ansikten, och dessa fientliga anletsdrag stirrade emot honom med samma hånfulla blick, begabbade honom med samma skadeglada stämma. Till sist smälte hela denna kedja av förvandlingar samman till en enda syn, som ej ville förflyktiga, en syn, levande och precis som en vision. Det var en höstbild, som en gång glidit in i Ottos själ utan att då ens väcka hans eftertanke, men som i dag plötsligt steg upp ur minnet, stor och betydelsefull som en symbol. Mitt i det skumma tidningskontoret sprang ett höstlandskap fram med sin klara septemberluft, sin stämning av förgängelse och svårmod i den vissnande skogen, där löven prunkade i brons och guld, medan syrsorna med sitt sorl höllo gravmusik över sommarens sista rus med färger och växtlighet. Men skogsensamhetens ro och högtid stördes av envisa yxslag. Det var en gubbe, som högg träd. Själv var den gamle ledbruten och överårig, ryggen kutig, ansiktet skrumpet som en mumies, dragen stela och förhårdna, men den vissna gubbhanden ägde ännu kraft och lust att döda. Och den ena unga granen föll efter den andra, böjde resignerat kronan och sjönk så med ett stönande till marken. Men alla dessa unga träd, de voro Ottos fränder och vänner, de unga, vilka knäböjde för samma tankar som han och lika innerligt som han gömde samma framtidshopp i sina hjärtan, en hel ung generation med rättighet och möjlighet att leva, men som undertrycktes och dödades av det, som var visset och överårigt.
Denna syn trängde sig in i Ottos själ, med dova klockslag förkunnande hans undergång. Han skulle falla, också han, och höstens vissna löv mylla till döds hela den vårbrodd av unga drömmar, som grodde inom honom. Dödsvissheten ringde tungt gellom hans ådror. Bårtäcket lyste svart för ögat Därute på gatan gled solstrimman undan för hans bllck, lik ett diur, uppskrämt ur sin vila. Den motstaende husvaggen tycktes närma sig allt mer och mer och vilja falla över honom med sin massa, Förgaves sökte han resonera sig lugn -- hans tanke ville icke lyda honom. Den gled undan och försvann med en vallmokrans kring pannan bland korsen på en gammal kyrkogård, medan han själv satt fastnaglad därinne i butiken, bidande sett ödes fullkomning. Och åter veno yxhuggen tungt genom skogen. Ljudet av fallande stammar blev dovt som ett rekviem. Den lille gubben, som höll yxan i sin vissna hand, förvandlades plötsligt till en jättelik mästerman med mask för ögonen och blodröd kåpa. Otto var själv kättaren, som satt hukad under hans hugg, iförd »San Benito». Men just som bödeln lyfte sin blänkande bila föll masken från hans ansikte och Hesslers drag lyste fram där bakom, leende åt den förestående njutningen att få låta den vassa eggen genomskära offrets hud.
Hessler! Ett ögonblick satt Otto förstenad-så reagerade med ens inom honom detta sista och yttersta i allt skapat, självbevarelseinstinkten, driften att än i det förtvivlade ögonblicket kämpa för sin tillvaro, som den skeppsbrutne simmaren ännu medvetslos kämpar mot de begravande störtsjöarna. Med stela, feberglänsande pupiller for han upp. Det fanns icke längre någon undflykt-tvekampen mellan honom och Hessler måste utkämpas. Det så länge uppskjutna enviget måste äga rum. Med darrande hand letade Otto i fickorna efter sin revolver. Den fanns där icke, men en tung portnyckel, som låg där, fattade han och smekte med ett välbehag, som om den varit ett vapen med slipad egg, och samtidigt blev det bestämt inom honom med en ingivelses hela oemotståndliga säkerhet, att han skulle slå denna nyckel med sitt tunga ax mot den andres tinning. Det var en ljuv befrielse i detta beslut, en lättnad, som när man efter svåra själsstrider bestämt sig för en uppoffring. Med oknäppt rock och hatten på nacken skyndade han ut på gatan.
Därute göt pingstaftonen över Stockholm hela sitt vårliga tummel av känslor, i vilket allt smälter samman, de skäraste drömmar och den vildaste lust. Genom den eftermiddagsvarma luften droppade ett osynligt guldregn av begär och nöje, som tände ung glöd i ögonen och unga leenden på läpparna. Människornas tankar löpte som gatorna ut i solrök och blå himmel. Överallt såg man ungdom, par om par och man och kvinna. Även mellan de ensammaste tycktes hemliga trådar av underförstådd förtrolighet gå med löften om kyssar, lösta lockar och gemensamt vemods lycka.
Men oberörd av allt detta soliga och jublande skred Otto sin väg framåt, säkert och mekaniskt som en sömngångare, och han log emot den fixa synen av sitt död, som man ler mot bilden av en varm och öppen famn. Klirret av nyckelaxet mot de krossade benen i Hesslers panna låg i örat och eggade hans nerver. En spårvagn kom förbi. Han sprang upp för att hinna fortare ditbort mot målet, mot Hesslers boning. Ett ögonblick stod han däruppe på plattformcn med handen otåligt tryckt om nyckeln i sin rockficka. Men just som spårvagnen svängde om Humlegården utstötte han plötsligt ett dovt, ett förtvivlat skrik, och i en svindlande känsla av att Hessler åkte över honom, som en segervinnare på en tung kvadriga av metall, föll han baklänges från vagnen ner i gatan.
Det blev en gränslös uppståndelse. Spårvagnen stannade och en tät folkhop började skocka sig kring den fallne, där han låg medvetslös med blodet forsande ur huvudskålen. Man var rådlös. Så skrek en myndig stämma genom sorlet: »Bär upp honom till mig, första våningen där!» och mannen pekade på huset mitt emot. Det var verkligen Hessler, som den fallnes halvklara tanke sett närma sig. Ottos gamle motståndare var blek av överraskning, när han åter sprang upp i sitt ekipage för att tillkalla en läkare.
Vilka underliga sammanträffanden kunde livet icke föranstalta, tänkte Hessler för sig själv, medan vagnen raskt förde honom bort. Där hade han nyss, som en annan barmhärtig samaritan, låtit lyfta ur väggruset och föra till sitt eget hem själva sin ärkefiende, envigsmannen, som aldrig tröttnat att begabba hans livsgärning och bekriga hans person. Och nu. .. Bernt Hessler åkande efter läkarhjälp till Otto Imhoff, vilken effektfull tablå för morgondagens tidningar, vilken gloria av nobless och upphöjdhet kring honom själv och alla den goda sakens målsmän.
Men i samma sekund som denna tanke flög genom hans hjärna, rodnade han över sin simpelhet. Imhoffs ansikte, med blodsdropparna över den bleka pannan, hallucinerade för honom som en smärtkrönt ecce-homobild. Något av den oro betog honom med ens, vilken griper även den kallaste natur, som slumpen gjort till part i en kamp för livet ...
Vad vagnen for långsamt! Och tänk om läkaren icke var hemma! Men det var han lyckligtvis. Och efter några kvartslånga minuter stego de båda männen in i Hesslers arbetsrum, dit man burit den sjuke. Därinne på en schäslongs brokiga kudde trädde Otto Imhoffs ansikte dem till mötes, likblekt i pingstaftonens klara dager. Dammstrimman snuddade som en flod av guldstoft vid hans tinning. En tjänstvillig hand hade virat en kompress kring hans hjässa, men blodet sipprade fram mellan isbitarna och rann rött mot skjortkragen. Dragen voro präglade av smärtsam överraskning, som av förtvivlan över ett förräderi, munnen vidöppen, liksom i ett vilt begär att än en gång inandas livets ljuvliga och starka luft. De blå pupillerna lyste med ett vilsekommet och inslumrat barns leende, hålvt i förvirring och halvt i frid. Intet spår av liv skälvde genom kroppen. Blott på halsen ryckte det i en åder, en blodström för sista gången frestande sitt vanda lopp, och näsvingarna darrade svagt, insupande en okänd vällukt av oändligt blid och sällsam sötma.
Den lille doktorns joviala ansikte förmörkades. Han lyssnade pa puls och hjärta -- de hade slutat sitt dagsverke, och ej en aldrig så tynad andning flöt fram mellan de bleka läpparna.
»Det är döden», sade så doktorn med dämpad röst och började stillatigande undersöka såret. Döden. Ordet låg kvar och tonade i rummet, tills det för Hesslers öra ljöd gällt som av en sträng, som brister. Döden. Han ryste till, såg skyggt mot schäslongen och började envist stirra mot golvet. Skuggan efter dödens mörka budskap föll kall över de båda männen -- det blev med ens så ljudlöst tyst därinne, och denna intighetens tystnad brusade för var sekund allt högre, fyllande varje vrå i rummet med skräck och allvar. Men utifrån gatorna sorlade alltjämt böljslagen av stadens liv och färdsel, av tusende människoöden på bråda, bekymmersamma vägar. I ett träd i Humlegården begynte redan en liten fågel kvittra sin sommarsäsongs glätteliga koloraturaria, och uppifrån en gård i fjärran trängde då och då en ton från ett gammalt, uttjänt positiv.
»Och herr Hessler har ingen aning om, vem den stackars gossen är?» började läkaren mycket lågmält.
»Jo visst! Sade jag inte det? Han har bott här i huset. Otto Imhoff, journalisten.»
»Å, samma en, om vilken ni själv skrivit...»
Hessler avbröt frågan med en nick. Det kändes så förhatligt att kallas fiende till en död.
»Och han har inga släktingar?»
»Jo, fästmö, tror jag. Jag har åtminstone sett honom gå med ett fruntimmer -- med en ung dam», rättade han med än en skygg blick mot Imhoff. »Men Gud vet var hon finns.»
Så tog läkaren avsked, och redan i tamburen återfick han något av den jovialiska minen över sitt ansikte.
»Herr Hesslers familj bor redan på landet», sade han. »Samma håll som jag. Jag rodde just förbi villan häromdagen på en fisktur.»
Och nu sken den lille mannens fysionomi helt och hållet upp vid tanken på de sista triumferna med nät och stångkrok.
»Och ändock kommer han från döden», tänkte Hessler för sig själv, medan den lille doktorn visslande sprang nedför trapporna.
Så blev Hessler lämnad ensam där uppe i våningen. Ensam med den döde. Den tanken slog honom med plötslig beklämning. Vankelmodig vandrade han av och an i de övergivna rummen, där ingen röst ljöd, av vilkens ömhet han kunde hämta tillförsikt, där själva bohaget, som var inlindat i papper och tyg mot sommarsolen, ingav främlingskänslor och ovanda tankar av övergivenhet. Han hade farit in från landet för att dagen därpa hålla terminsavslutning vid ett lärarinneseminarium, där han var inspektor. Det hade under läsåret försports en viss kättersk fläkt av modern åskådning hos de unga damerna, och han ärnade därför taga tillfället i akt att utslunga ett kraftigt anatema mot den s. k. nya tiden, dess yrvakna härolder och falska profeter, det hela lyktande i en våldsam diatrib mot den moderna litteraturen. Talet låg därinne på skrivbordet i hans arbetsrum, han ville gå in för att memorera det, men för var gång han lade handen på dörrvredet, stannade han i en sorts vidskeplig olust att störa den döde. Äntligen bemannade han sig. Vad kunde detta unga brushuvuds död vara för varsel för honom, som hade sin plats given och sin fana vald i den stora striden, fanan med evighetens kors på saningens klara guldgrund? En av fiendens utposter låg stupad vid vägkanten. .. vad mer?
Beslutsamt gick han åter in i arbetsrummet utan att fixera Imhoff och fördjupade sig i sitt tal. Liksom varje rad av hans hand, var även denna flyktigt utkastade retorik ett äkta barn av författarens lynne. Genom varje ord däri ljöd den brutala husbondestämma, som ensam ville dekretera, vad som är rätt i stugan. Satserna sjödo av harm, som om de utropats av en vredgad patriark, vilken med sanningens rätta tavlor i sina händer ser folket lyssna till främmande läror och gudar, som ej äro hans. Men alla dessa straffdomar, som eljest voro så förtroliga i hans mun, läto i dag underligt främmande och hårt. Det var, som dess stränga ord med ens fått en ny innebörd, och han upprepade dem ett efter ett, lyssnande på deras klang som på en stämgaffels vibrationer. Vilken skrällande ton av hat och självrättfärdighet! Var detta den stora, högtidliga maning, som han tagit till livsmission att ropa i öronen på de ljumma och tanklösa? Kunde den yttra sig så, den heliga vrede, som flammar upp i eldskrift, därför att den skjuter upp ur den dolda kärlekens varma glöd?
Så frågade Hessler sig själv utan att våga svara. Men medan pingsteftermiddagens vårljusa klarhet lyste över manuskriptet i hans hand, började det gamla språket om den ljudande malmen och den klingande bjällran ljuda genom hans själ, avlägset, som uttalat ur decenniers fjärran, men dock så välbekant, med den manande ömhet över orden, som hans mors tonlösa stämma ägt på sin ålderdom. Ett ögonblick slöt han ögonen och drömde. Men strax därpå for han till, som om han ertappat sig själv med en barnslighet, kastade manuskriptet ifrån sig och började gå av och an i rummet.
»Alltsammans är den därs fel», mumlade han färtrytsamt, i det han stannade framför den döde med en livlig önskan att polisen snart skulle hämta liket till bårhuset. Så länge den gamle motståndaren låg därinne, med ansiktet blekt som en martyrs, med evighetsprotesten på sina stumma läppar, kändes allt det trovissa och säkra i hans natur förlamat. Döden satte sin rad av frågetecken efter hans tankars små resonemanger. Med en svarslös mans ovilja betraktade han denne fiende, som till och med efter döden ägde kraft att bringa honom ur fattningen. Men medan han stod där och fixerade Imhoff, blev hans blick allt blidare, intill den helt färgades av tungsint medkänsla.
Det fanns icke längre en skymt av fanatikerns hätskhet över den unge mannens anlete, fastmer låg över det bleka ansiktet ett drag av osäkerhet och svårmod, som stämde Hesslers hjärta vekt, rörde honom som en likhet, som en förtrolig melodi. Min Gud, kunde det vara möjligt! Det var ju hans ende son, som den döde liknade, icke i drag, men i uttryck -- båda hade de nyss lämnat ungdomen och beträdde i tvehågsen melankoli mandomens tröskel. Det var en och samma ålderskris, som för ett ögonblick närmat. två eljes olika fysionomier, och Hesslers hjärta krympte plötsligt samman i denna blinda oro, som åsynen av sår och död låter oss känna för våra kära.
Att mista sin son -- det gick en rysning genom hans själ vid blotta tanken därpå, och samtidigt föll det honom in, att den döde, som låg framför honom, kanske också hade en far i livet, en man liksom Hessler själv törhända, en gammal man, som hoppats ett, medan tillvaron skänkt ett annat, men som kunnat resignera, i det han överflyttat på sin son den samlade arvedelen av sin hänförelse och sin kärlek.
Och allt vemodigare blickade Hessler ned på den döde.
Innebörden av ordet död blev för var minut verkligare och mer förfärande för hans tanke. Otto Imhoff var död. Det var icke blott en kropp, som skulle myllas ner för att förruttna, men en hel värld för sig, som skulle jordfästas och glömmas, en liten värld, men vilkens längtan dock varit ving stark nog att nå den stora omvärldens mest dimblå gränser, en liten värld, men vilkens förstånd dock ensamt givit ordning i företeelsernas virrvarr och vilkens tankar lyst som solar över gångna tider, liksom över tider som skulle komma. Och allt detta obeskrivligt starka och oberäkneligt rika kunde på ett ögonblick brista i tu som en såpbubbla... Otto Imhoff, hör, hur började icke själva namnet, som en gång för Hessler innefattat så mycket liv och så mycken protest, plötsligt ljuda tomt och utan mening, redan anfrätt av dödens röta.
Miljoner människor skulle födas, men bland dessa oändliga tal av liv skulle aldrig det återkomma, som slocknat nyss, aldrig den sammansättningen av tankens och lidelsens atomer. Aldrig skulle någon sörja eller jubla som han, aldrig någon uppstå med samma färg över sitt hopp eller samma skräckbilder i sin ångest, aldrig någon se samma syner som han i solnedgångens skyar eller mena detsamma som han, när han tryckte vännens hand eller kysste sin älskades läppar. Det evigt oscillerande, som bildat hans personlighet, lidelsens säregna takt i hans blod och tankarnas egendomliga syskonskap i hans huvud, åtbörden, med vilken han strök håret ur pannan eller lade handen om foten på sitt vinglas, allt detta skulle evigt glömmas. Ingen biograf skulle kunna uppteckna det, intet minne bevara det, icke ens den närmaste anförvanter, som letade bland brev och reliker för att än en gång få se bilden levande framför sig. Blott skuggor var det minnet kände, skuggor med stela rörelser och drag, med leenden, som ej kunde gå över i gråt, och pupiller, som ej kunde växla uttryck. Och dessa skuggor, vilka man ännu ville sällskapa med och famna genom den tomma rymden, de bleknade och krympte för varje år som gick, in till dess den uslaste komparsen i ens levnad stod lika klar för ens inre syn som den, med vilken man blandat blod. Men människorna gingo på sina kyrkogårdar, lekte med marmor och inskrifter i guld och drömde sin saknad evig, evig som deras evighetsblomster och lyckades inbilla sig sjäiva, att de kunde minnas ...
Ett djupt svårmod betog Hessler, medan dessa tankar susade genom hans själ. Åter betraktade han den döde, och den långa striden mellan dem båda föreföll honom med ens så förunderligt absurd och meningslös. De hade hatat varandra, hatat utan att känna varandra. Och varför? Hessler blygdes i detta ögonblick nästan att tänka på orsakerna därtill -- så tomma och eländiga föreföllo deras meningsstrider inför den dödens realitet, som snart skulle förena dem båda i en gemensam tomhet. Hata en som skulle dö! Människorna funno då icke sitt mått rågat. Den dryck, naturen redan förgiftat med sina tusen smärtor, som livet för var dag som gick försatte med sina sorgers etter, måste de då än ytterligare förbittra med sitt hat. Från alla världens hörn ljödo oräkneliga sårades och förtrampades rop på ambulans, och ändock fanns det människor, vilkas hela livsarbete gick ut på att lägga hatets och fiendskapens stenar på den nog tunga börda av bekymmer, som en varelse hade att bära.
Här ryckte Hessler till åt sina egna tankar och blev plötsligt mycket blek. Var det domen över hans eget liv, som ofrivilligt uttalades i hans inre? Han ville komma ifrån denna upprivande fråga, men han kunde icke, ty han kände ett djupt öga orörligt fäst på sig, och inför den smärtsamma strängheten i dess blick föll varje undanflykt till marken ... Å, han kände henne väl, självrannsakningens genius med det mörka, orubbliga ögat. I hans ungdom hade hon ofta beträtt hans tröskel, men nu hade de självanklagelsens och ödmjukhetens strängar, som förr tonat inom honom, för länge sedan förstummats. I bitter saknad började han tänka på den tid, då han efter vart lyktat dagsverke erfor ett oändIigt behov att granska och döma sig själv. Sent på aftonen, när över allting vilade denna nattens stillhet, som låter oss dubbelt förnimma vår inre oro, brukade han gå in i sin unga hustrus sovrum, falla på knä vid hennes bädd och i en ström av lidelsefulla ord bikta för henne allt vad han tänkt och skrivit under den långa arbetsdagen, all sin tro, sin skuldkänsla och sitt tvivel. Det hade känts förunderligt ljuvt att få hänskjuta domen över sig själv till den barnsliga rättfärdighet, som log emot honom ur hennes fina ansikte, där det stilla och lyssnande låg på den vita huvudgärden, medan skenet från nattlampan darrade över den bleka hyn som skimret av en osynlig gloria.. .
Denna bild dröjde länge för minnet och uppfyllde hela hans varelse med ett vemod, som steg från bitterhet till förkrosselse. Vad det var länge sedan allt detta, vad det var glömt och dött! Lik en försumlig lantman, som låter det yppersta av sina åkerfält ligga i träde och förbytas till en ödemark, hade också han låtit allt det ömtåliga och finkänsliga inom sig ligga utan ans. Nu var det alltsammans förtorkat och vissnat. Det var, som livet blott haft bruk för det våldsamma och brutala inom honom -- och han hade blivit sådan livet ville hava honom. Denna hans naturs hänsynslösa kraft, som alla prisade, hade rusat honom själv, liksom ett vapen rusar den arm, som för det. Så hade han långsamt blivit sin egen styrkas offer, partikämpen, som aldrig rastade i sin hatfulla kamp, straffdomaren, alltid redo att bryta staven över sina vederdelomän, den starke mannen, som ingen rättighet hade att vara svag. Och nu fanns ingen återvändo. Av honom skulle alltjämt fordras starkare ord och häftigare fördömelser. Aldrig ett tvivel eller ett medgivande, aldrig en stilla timme av självförebråelse och ödmjukhet - han var den starke partiledaren som ingen rätt hade att vila och ingen rätt att vara svag. Det steg upp inom honom en bölja av gränslös leda vid det liv han förde och den ställning han valt, en febersjuks längtan bort från allt, som nu upptog hans dag, bort från sin självtagna domarplats, bort fran offentlighetens larmande marknadstorg, från högljudda retorer och draperade skådespelare, bort till det obemärkta, till något fredligt dagsverke, vilkets glädje och tunga blott de närmaste, och knappast de, skulle bevara i sin hågkomst. Bondson som han var, tog denna längtan hos honom bilden av hans födelsebygd med hans fädernehem i all dess karga och undangömda stillhet... Solen sjönk över ett blekt svenskt vårlandskap, över en grön slätts och ett grått vattens samstämda melankoli. Fåglarna tystnade, vinden domnade, och skymningen sänkte sina mörka vingslag över bygden. Där man satt i kretsen av de sina, sträckte man sig omedvetet efter varandras händer, och medan aftonen fyllde sinnet med sitt vemod, kom dagens osagda kärleksord plötsligt på ens läppar.
Så längtade Hessler tungsint och obestämt och dock med vissheten om att hans livstärning en gång för alla var kastad som en svart dyning under sina blida drömmar. Ingen uppgörelse och inga fantasier kunde ändra det som gått eller mana till livs det som var dött. Med det outsägligt trötta och hjälplösa uttryck av olust och svårmod, med vilket en man morgonen efter en stor smärtas högtidsdag och en stor sorgs festrus vaknar upp till den vanliga verkdagens små sysslor och bekymmer, reste sig Hessler med en viljeansträngning ur sina drömmerier, ställde sig vid fönstret och såg ett ögonblick ut, liksom för att morna sig innan han på nytt lade handen vid sitt vanda värv.
Därute över Humlegården darrade ännu pingstkvällens majlätta skymningsdager. Men för var minut blev luften mera grå. Solnedgångens färgflod rann bort i skymningen. Snart var det blott himmelns bård av purpur och orange där borta över Lilljansskogen, som ännu talade om yppigt liv och röda solar. Eljes var allt blekt och obestämt, försvinnande i töcken. Men bakom detta formlösa och grå skälvde vårnattens hela lönliga liv med save, som steg, mark i grodd och svällande knoppar. Och våren själv -- den spensliga unga flickan med de skygga ögonen och den blekröda munnen, som suttit på en trappa och bjudit ut liljekonvaljer -- reste sig och försvann. Doften från hennes korg flöt som en vit strimma genom natten.
Men över honom, som burit namnet Otto Imhoff, lade sig den stora vinternatten allt oblidkeligare. Hur omätligt långt var han icke redan från allt levande. Förmultningens skugga föll mörk över hans läppar, över de bleka händerna med sina meningslöst hoppressade fingrar, och blicken själv som länge bevarat något av livets förnuft och glöd, stirrade nu tom och brusten mot allt det okända och svarta. Allt var förbi. Hade Otto Imhoff i själva dödsminuten krampaktigt fattat tag i någon av livets tankar, en bild, ett minne av det han älskat mest, hade nu döden också berövat honom denna sista återstod av tillvarons rikedomdet är den sista obolen, som vi alla måste lämna Charon, innan vi skuffas ut i det stora mörkret.
SLUT
