Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Livet selv, som evig knoppet sig, ynglende av
uberegnelige muligheter, dirrende av kraft!
Og hun så det med ett:
Kvinnen, som Livets tre, som tidsaldrene
igjennem setter knopp og blomst, som bærer frukt,
utrettelig, tålmodig, i fryd og i kval, elskende,
skapende, givende . . . uten grenser, uten grenser!
Alt omkring henne blev borte et øieblikk, så
overveldet blev Estrid av hvad hun så inn i, først
efterpå merket hun at hun hadde grepet om
stolarmene med begge hendene for å holde sig opreist.
Barnegråt kalte henne tilbake til sine omgivelser
igjen.
Moren holdt på å sette en ørliten skjorte på
ungen sin og snakket beroligende til den: «Så, så,
nu skal du straks få mat. Du er sulten, er du!»
Da barnet vel var klædd for natten i små trøier
og bleier og en liten kappe til det vesle dunede hodet,
knappet Elsbet op kjolen og la barnet til brystet.
Noe så grådig! Øinene lukket sig i uendelig
velvære og de små fingrene gramset i det unge, faste
brystet.
Det blev en stunds dyp taushet, bare avbrutt av
knitringen fra ovnen.
Elsbets øine lukket sig også, hun vendte hodet
halvt til siden og lente sig mot veggen, og et uttrykk
av lykke, av fred, la sig over henne.
I stillheten klang de ordene et steds dypt inne
fra Estrids sinn mens hun satt der og så på mor og
barn: «Moder Jord, Moder Liv, som nærer alt og
alle . . .»
Og igjen var det som tilværelsen avdekket sig
for henne, og hun var vidne til en urprosess.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
