Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stoiska filosofien. — Seneca som person och filosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eld är den gudomliga naturen, som besjälar allt, och som
slutligen skall förtära den grövre materien i en världsbrand.
Emellertid äro dessa psyko-fysiska världsförklaringsidéer
knappast det för vare sig stoikismen eller epikureismen
väsentliga. Detta är i stället de etiska grundtankarna. Både Zenon,
stoikismens upphovsman och Epikuros, den konkurrerande
filosofskolans lärofader, sökte uppbygga en lättfattlig etik,
som kunde besvara den enskilda människans fråga om
livslyckans väsen. Enligt stoikerna var lyckan att söka i
oberoendet av det yttre, tillfälliga, och ett liv i
överensstämmelse med naturen. Epikuros söker det högsta goda i
friheten från oro och lidande, och enligt honom kan denna
lycka väl förenas med en måttfull och harmonisk njutning av
detta livets goda.
Den populära överdriften tillspetsade stoikernas lära, så
att den för allmänheten framstod som en livsfientlig askes,
medan den åter gjorde Epikuros orättvisan att betrakta
honom som en köttets evangelist.
Seneca är Roms främste målsman för den stoiska
filosofien, och av hans skrifter kunna vi bäst se, huru
vilseledande den populära föreställningen var. Det är emellertid
ett ofrånkomligt faktum, att Seneca liksom de övriga
stoikerna lade huvudvikten på människoandens moraliska
förädling, och allt vetande skulle till sitt värde mätas efter
dess förmåga att medverka till detta mål. En stor del av
de samtida “sofisterna“ — antikens vanliga namn på
filosofer och lärda män — odlade huvudsakligen den logiska
och dialektiska färdigheten, och bland dem gällde den för
att vara ypperst, som kunde tala bäst. Den stoiske
mästaren Kleanthes yttrar med tanke härpå: “Fordom var
huvudsaken att handla, nu däremot att tala.“
En sträng lagbundenhet genomgår — så lärde de —
naturen. Ingenting händer, som ej måste hända. Det som
för oss gestaltar sig som en tillfällighet, ja som ett
olycksfall, är något i naturens eviga lagar grundat. Det är
alltså intet skäl att förarga sig däröver, ty dels är
människan ur stånd att ändra naturens lag, dels är naturen i sig
själv fullkomlig, vadan man egentligen icke kan tala om
exempelvis döden, det mest fruktade av allt som möter oss,
såsom någon olycka. Döden är blott ett naturförlopp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
